Inlägg publicerade under kategorin Berättelse: Prinsessan Enya

Av thesimsans - 16 september 2012 21:21

Del 1: http://thesimsans.bloggplatsen.se/2012/09/16/8651898-berattelse-prinsessan-enya-under-falsk-identitet-del-1/

Del 2: http://thesimsans.bloggplatsen.se/2012/09/16/8652265-berattelse-prinsessan-enya-under-falsk-identitet-del-2/

Del 3: http://thesimsans.bloggplatsen.se/2012/09/16/8652490-berattelse-prinsessan-enya-under-hemlig-identitet-del-3/


Enya vaknade följande morgon av att Pete kysste hennes hals.
"Dags att gå upp." sa han och började ta på sig kläderna.
Enya sträckte jäspande på sig, hoppade ner från sängen och skuttade mot honom med utsträckta armar som hon lade runt hans hals och tvingade ner hans huvud så att hon kunde kyssa honom.
"Jag kommer att skjussa några av er eftersom att alla inte får plats i en bil, jag hoppas att du vill åka med mig?" nästan bad han.
"Självfallet." sa Enya och log lyckligt.
När de hade klätt på sig så gick ut till köket där de åt en hastig frukost tillsammans med en ytterst överraskad Bob.
"Sovit gott?" frågade Bob och blinkade åt Enya som rodnade och såg ner i flingtallriken.
Det hade inte hänt något under natten vilket Bob tycktes tro. Enyas var fortfarande en prinsessa trots att hon var förälskad i en bondson så var det skamligt att utföra någon mer fysisk aktivitet innan hon var gift.


Alla samlades ute på gården för att bära upp sina tillhörigheter på bilflaken.
De hade delat upp sig i två grupper, Gloria som inte klarade av att vara i Petes närhet utan att börja tjura fick åka med Bob tillsammans med sina vänner Shene och Melinda. Enya och Maria log mot varandra då de satt sig i Petes bil och väntade på att åka den långa vägen till flygplatsen. Egentligen skulle han bara skjussa dem till slutet av 'ödemarken' men eftersom Pete ville ha så mycket tid tillsammans med Enya som möjligt skjussade han dem båda hela vägen.


 

Efter en tre timmars biltur så var de framme vid flygplatsen.
"Där står mitt plan." sa Maria och såg sorgset på Enya.
"Jag kommer att sakna dig Kate." snyftade hon och slog armarna om henne.
"Vi får hålla kontakt via internet." lovade Enya och kände ett sting i hjärtat då Maria gick mot sitt plan för att åka hem till New York.
Pete och Enya stog i tystnad och såg på när planet lyfte. Hennes plan skulle börja släppa in passagerarna om tio minuter.
Plötsligt drog Pete henne mot sig och höll henne hårt i sin famn.
"Jag älskar dig Kate." viskade han i hennes öra och Enya kände tårarna rinna nerför kinderna.
Hon skulle aldrig få se honom mer och hon skulle aldrig få höra honom kärleksfullt säga hennes riktiga namn, hennes hjärta värkte som om någon hade borrat in en kniv i det.
"Jag älskar dig också." sa hon med gråten i halsen.
Pete torkade hennes tårar med tummen och kysste henne hårt.
Enya önskade att det här ögonblicket aldrig skulle ta slut, hon ville inte skiljas från honom.
Efter fem minuter släppte han taget om henne och backade ett steg.
"Vi ses." viskade han och hon snyftade högt då hon gick mot planet med den guldiga biljetten för lyxplatser i handen.


 

Enya spände fast stolbältet runt midjan och flygplanet gjorde sig klart för start.
Hon tittade ut genom fönstret och såg förtvivlat hur Pete som stod en bit bort blev mindre och mindre varteftersom planet steg. Enya snörvlade ljudligt och torkade bort några tårar som envisades med att sippra nerför hennes kinder.


"Miss, jag har ett brev till er." hörde hon en mjuk klingande ton och hon öppnade sina svidande ögon. Hon tog brevet ur flygvärdinnans hand och öppnade det.
Hon kände genast igen sin fars handstil och skummade snabbt igenom brevet, för trött i ögonen för att läsa det ordentligt.
Hon suckade då brevet välkomnade henne tillbaka till hennes normala liv och egna identitet.
Enya knöglade ihop brevet till en liten boll och kastade iväg den över sätena och mot soptunnan. Den missade.
Enya suckade irriterat och lutade åter igen huvudet mot fönstret.


På flygplatsen stog en volvo och väntade på henne, i vanliga fall brukade hon få åka limosine men hon antog att det var bäst att väcka så lite misstanke och uppståndelse som möjligt när hon såg ut som en bondtölp.
Chafförens glada och respektfulla hälsning fick hennes ögon att tåras och hon satt sig i baksätet utan att göra ett ljud ifrån sig.


Bilen närmade sig det pampiga slottet och det slog henne plötsligt hur bortskämd hon faktiskt var. Många tonårstjejer skulle kunna döda för att få leva i lyx och berömmelse. Tidigare hade hon varit så självupptagen och inte tagit sin plikt som kronprinsessa av Vinland på allvar utan hade struntat i event som skulle ha kunnat hjälpa många människor.
Bilen saktade ner och Enya skulle just fråga chauffören varför när hon hörde uppståndelsen. Hon sträckte på halsen och tittade ut genom fönstret, en hop av journalister med blixtrande kameror kom springandes mot henne.
Chauffören trampade ner gasen och så fort de var inne på uppfarten tryckte han på knappen som stängde grinden.
Han hoppade ur bilen och gick för att hålla upp bildörren för Enya.
Hon tog ett djupt andetag och klev ur.
Paparazzina stod som tryckta mot grinden som om de försökte meja ner den.
Enya kände hur ett 50 tal kamerablixtar bländade henne, chauffören erbjöd henne sin hand då han såg hur vimmelkantig hon blev. Hon tog den tacksamt och dom småsprang mot slottsporten under journalisternas skrikande om att få ställa några frågor. Det här var verkligen inte rätt tillfälle för att visa upp sig framför pressen.
"Här kronprinsessan!" skrek en man och sträckte ut handen genom en springa i grinden som om han försökte ta tag i henne men som tur var stod han för långt borta.
Den tunga porten stängdes bakom henne och hon andades lättat ut.


 

Enya slog upp ögonen men suckade och lade handen över ansiktet då hon kom ihåg att hon låg hemma i sin stora mjuka säng i Vinland. Aldrig tidigare hade hon trott att hon någonsin skulle önska sig bort till en gammal bondgård i sydvästra england.
"Miss Waldorf?" hörde hon en röst utanför dörren och log då hon kände igen den som sin halvmexikanska barnflicka Anna.
"Kom in." sa hon och klev ur sängen.
Anna steg in, neg för kronprinsessan, stängde dörren och slog sedan armarna om Enya. Om hon hade varit någon annan utav tjänstefolket så skulle hon ha blivit sprakad på grund av bristande respekt för kronan, men Anna hade blivit som en i familjen då hon sett efter Enya ända sedan hon föddes. Dock fick hon inte uppföra sig hur som helst offentligt, men bakom en stängd dörr som skyddade mot nyfikna blickar gick det bra.
"Hur har du haft det?" frågade hon och satt sig tillrätta med en min som barn brukar ha då de förväntar sig en riktigt bra berättelse.
Enya ställde sig framför Anna, för upprörd för att sätta sig ned och började berätta om allt hon varit med om. Hon berättade om hur det kom sig att hennes hår var en tredjedel så långt som när hon åkt, vad hon gjort för att hämnas på den elaka och snobbiga Gloria och hur Pete hade gått henne på nerverna. Enya berättade precis allting, förutom hennes sanna känslor för Pete och att hon sovit i samma säng som honom, för hon visste att det om något var väldigt opassande för en kronprinsessa.
Anna var en mycket bra lyssnare, hon skrattade och drog efter andan vid precis dom rätta ställena i historien och det bästa var att hon inte dömde henne för allt hon gjort.
"Du var ju inte kronprinsessan av Vinland, du var Kate, en helt vanlig flicka." sa hon och log.
"Men nu när du är i Vinland igen så måste du gå tillbaka till din roll som arvinge av kronan."
Enya slog ned blicken utan ett ord och lät Anna klä på henne som så många gånger förr. Hon visste att hon var tvungen att uppföra sig som kronprinsessa igen, men hon visste också att Pete skulle bli omöjlig för henne att glömma.

ANNONS
Av thesimsans - 16 september 2012 21:00

Del 1: http://thesimsans.bloggplatsen.se/2012/09/16/8651898-berattelse-prinsessan-enya-under-falsk-identitet-del-1/

Del 2: http://thesimsans.bloggplatsen.se/2012/09/16/8652265-berattelse-prinsessan-enya-under-falsk-identitet-del-2/

Sista delen: http://thesimsans.bloggplatsen.se/2012/09/16/8652674-berattelse-prinsessan-enya-under-falsk-identitet-sista-delen/


  De två timmarna hade gått och nu stog alla tjejerna och väntade på att Bob skulle skjussa dem in till småbutikerna.
Enya såg sig omkring efter Pete men kunde inte se honom någonstans, hon undrade om han undvek henne och isåfall av vilken anledning.
"Du passar jättebra i de där kläderna." sa Maria uppmuntrande.
Enya log, men leendet nådde inte hennes ögon.
Bob kom gåendes mot dem från ladugården.
"Ska vi tuta och köra då?" sa han muntert.
Shene himlade med ögonen åt hans kassa försök till ett skämt.
"Jag hörde om din lilla flirt med Pete och jag är inte förvånad över att han inte ville gå hela vägen med dig!" viskade Gloria dräpande i hennes öra och log elakt innan hon satt sig i framsätet.
Shene och Melinda trängde sig in på det lilla smala sätet bakom henne och då återstod bara flaket till Enya och Maria.


Först hade Enya varit skeptisk till att sitta ute på flaket, men hon kom på sig själv med att gilla det då den svaga brisen blåste genom hennes långa blonda hår, och hon gillade Marias skämtsamma sällskap. Hon fick henne att tänka på andra saker och inte bara på Pete.
Det tog mer än en timme för dem att komma till butikerna och Enya blev väldigt besviken över att deras långa resa inte hade lönat sig något alls.
Det fanns ingenting som liknade gucci på långa vägar.
Men Maria övertygade henne till att inhandla lite nya kläder som hon var säker på skulle få Pete intresserad av att reda ut Enyas misstag.
Efter ett tag släppte Enya sina diviga fasoner och vågade släppa loss lite och äntligen ha kul.


 


Den lilla gruppen kom tillbaka till gården klockan åtta på kvällen.
Alla hade haft kul tillsammans de där timmarna de fick lämna gården för att ha lite fritid.
De flesta hade inhandlat något klädesplagg och de alla var mätta och belåtna efter att ha köpt korv från en korvkiosk. Till och med Enya hade gått med på att äta korv, men bara en och inte tre som de andra, korv gav henne kväljningar. Maria hade skämtat med henne om att det kanske berodde på att hon aldrig hade varit samman med en man, vilket fick henne att spruta coca cola över hela henne utav misstag.


Bob önskade dem godnatt och de gick in till gäststugan.
Melinda som var yngre än de andra kröp genast ner i säng.
Enya paxade duschen medans de andra kröp ner i sina pyjamasar och satt sig framför tv:n.
Enya kände det varma vattnet strömma ner över henne och trots att det var väldigt hett den här tiden på året så tyckte hon det var avslappnande.
Efter duschen kröp även hon ner i ett par mjukisbyxor hon skulle sova i under natten. Men istället för att sätta sig vid tv:n slog hon på datorn.
Enya brukade nästan aldrig titta på tv, hon såg inte riktigt det roliga i det.
Hon gick in på sin mail och möttes av en sprängfull inkorg, Enya flinade lite för sig själv då hon kom på att hon bara hade skrivit hem en gång och det var nästan över en vecka sedan nu.

En efter en gick de andra tjejerna och la sig.
Shene stack vid elva, Gloria strax efter.
"Ska du inte gå och lägga dig Kate?" frågade Maria och lade händerna på hennes axlar.
Enya hade börjat hata det där sticket som hon fick i hjärtat varje gång någon sa fel namn till henne, det kändes som om någon körde in en trägren rakt igenom henne.
"Snart." svarade hon och halvlog.
Maria nickade och hasade iväg i sina knallgula tofflor.
Enya skickade iväg ett mail till sin familj och raderade alla som de skickat till henne, de var för många för att hon skulle orka läsa dem.
Hon stände av datorn och när hon var säker på att alla låg i sina sängar smög hon ut ur stugan i bara tofflorna.
Enya trippade fram till vad hon trodde var Petes fönster och kikade in, det var alldeles mörkt där inne och hon blev irriterad över att hon inte såg någonting. I ett oförsiktigt försök att urskilja Pete där inne råkade hon slå pannan i fönstret.
"Aj!" pep hon och slog handen för pannan.
Fönstret öppnades.
"Kate? Vad gör du här mitt i natten?"
Enya höll på att kissa på sig då hon såg att det var Bobs huvud som kom ut genom fönstret.
"Åh..äh, ingenting. Godnatt Bob!" sa hon lite för högt för att hon skulle låta oberörd.
Bob nickade lite fundersamt och stängde fönstret.
"Fanfanfanfan." viskade Enya till sig själv och började gå tillbaka mot stugan.
"Varför står du och spionerar på min far mitt i natten?" hörde hon en röst fråga.
Enya bet sig hårt i läppen och vände sig om, där stog Pete med en skiftnyckel i handen.


"Pete.." sa Enya och hon visste inte om hon skulle vara glad att se honom eller inte. Troligen det sista.
"Så, det är Bob du är intresserad av." sa Pete elakt och la armarna i kors.
Enya bet sig så hårt i läppen att hon trodde hon skulle svimma.
Blod började sirla nedför hennes haka från den sönderbitna läppen.
"Ne-ej.." sa Enya, det var verkligen en pinsam situation det här.
Hon torkade bort blodet med handryggen och såg på honom.
"Du borde gå och lägga dig nu." sa Pete spakt.
Wow, jag har verkligen gjort honom ledsen, tänkte hon för sig själv.
"Jag skulle just gå och göra det när du hindrade mig." gnällde hon.
Pete stog kvar i samma position och såg på henne med en hård blick, Enya visste inte om den var hård för att han var arg på henne eller för att han ville dölja sina känslor.
Hon gick långsamt mot honom, men stannade 30 cm ifrån honom för hon var inte säker på hur han skulle reagera om hon kom för nära.
Pete stog kvar, men sänkte sina armar så att han inte längre hade dem korsade över bröstet.
"Fölåt." sa hon lågt och kände hur det började brännas innanför ögonlocken.
Enya sträckte långsamt ut en hand och smekte hans kind.
"Godnatt Kate." sa Pete och backade undan från hennes hand.
Enya vände sig om och gick tillbaka mot stugan, hon kände en saltad tår sirla nedför hennes kind.

 

Enya gick utmattad in i stugan och stängde dörren ljudlöst efter sig. Hon var inte sömnig, utan bara trött på hur hon hade hanterat saken med Pete. Om hon inte hade dumpat honom innan det hann hända någonting på allvar mellan dem så skulle hon slippa vara så förkrossad, men såklart hade hon förstört allting.
Enya fyllde en skål med glass och satt sig i soffan framför något som såg ut som en romantisk film.
Hon hade tänkt titta så länge hon hade glass kvar, men då kärleksparet på tv:n började röra sig mot sängen proppade hon snabbt i sig resten av glassen och slog av tv:n.
Enya ställde ifrån sig skålen i diskhon och gick in till badrummet för att borsta tänderna. De vanliga två minuterna växte till fem och åtta minuter innan hon ställde ifrån sig tandborsten.
Hon var fortfarande inte särskillt trött utan hade bara Pete i tankarna, hon undrade om det var detsamma för honom eller om han redan hade kommit över henne.
Enya lade sig ner i soffan, hon kände hur ögonlocken blev tyngre och tyngre och innan hon visste ordet av det föll hon in i en orolig sömn.

 

Enya vaknade tidigt och upptäckte att hon hade så förfärligt ont i nacken, aldrig hade hon sovit så obekvämt.
"Idag är en ny dag." sa hon stönandes åt sig själv och reste på sig.
Idag skulle sysslorna fortsätta som vanligt och om bara en timme skulle de vara ute i ladugården för att göra rent så att korna kunde komma in och bli mjölkade.
"Godmorgon." sa Maria då Enya kom in i sovrummet för att klä på sig.
Maria var redan färdig och såg ovanligt pigg ut.
"Mmh." svarade Enya, hon såg bort mot Glorias säng och kunde se att hon låg och låtsades sova.
"Jag längtar efter att få komma hem, Darian väntar på mig." ljög hon, Enya hade ingen aning om vart Darian var nu för tiden.
Hon såg med tillfredställelse hur Gloria kisade med ögonen för att se någonting utan att avslöja sig.
"Va? Men Pete då?" väste Maria.
"Äsch, jag var ju inte intresserad av honom från första början." Det var ioförsig sant, Pete hade varit en buld i baken på henne ända sen hon kom till gården.
Maria höjde på ögonbrynen men opponerade sig inte något mer.


När alla var klara så samlades de ute i ladugården, den här gången var det Bob som mötte dem. Han sa att Pete hade fullt upp med att laga traktorn, Enya visste att det var sant eftersom han hade haft en skiftnyckel i handen då hon mötte honom kvällen innan. Hon kände en lättnad, skulle hon lyckas glömma honom så snabbt som möjligt var det bara bra att Pete inte var i närheten. Kanske skulle det bli lättare än hon trodde eftersom de faktiskt inte hade hunnit utforska sina känslor närmre.

 

De närmaste dagarna fortsatte på samma sätt, tjejerna gick upp klockan sju för att gå ut till ladugården och mocka. Sedan tog de in korna, gav dem kraftfoder och tog ut dem igen.
Pete såg de inte skymten av, men det var ingen mer än Gloria och Shene som led över det.
Gloria gjorde allt vad hon kunde för att irritera Enya, hon tog skottkärran som Enya hade tänkt ta, råkade slänga gödsel på henne och gick in i henne ett antal gånger. Enya kämpade för att inte ge Gloria tillfredsställelsen genom att visa sin irritation, utan höll en munter ton då hon talade om för henne om och om igen att det inte gjorde någonting.
Men en dag då de var uppdelade i grupper och Enya och Gloria hamnade i samma blev det nog för Gloria att Enya inte blev sur någon gång.
Då de hade släpat in nya höbalar och fyllt på med nytt vatten till korna slog hon till Enya hårt över kinden.


"Vad gör du!?" skrek Enya.
Korna blev så rädda i hagen där Enya och Gloria fortfarande stog att de ryckte till och började springa runt.
Gloria tittade elakt på henne.
"Jag tror inte på att du inte gillar Pete längre." sa hon och puttade till Enya så att hon nästan ramlade omkull.
"Padda." väste Enya då hon återfick balansen.
"VAD SA DU!?" skrek Gloria gällt och kastade sig över henne.
Enya häpnade över Glorias styrka som antagligen berodde på att hennes föräldrar drev en hästrange.
"Släpp mig!" sa Enya ilsket och värjde undan för hennes slag så gott hon kunde, men eftersom Enya aldrig utförde något kroppsligt arbete hemma i Vinland var hon i ett tydligt underläge.
"Hur vågar du!?" sa Enya högt med riktig prinsesston då Gloria drog loss en stor tuss av hennes långa blonda hår.
"Jag hatar dig din jävla h*ra!" gormade Gloria och slog Enya för varje ord hon uttalade.
Då Gloria hade fått utlopp för sin ilska klev hon av Enya, sparkade till henne hårt i magen och gick sin väg.
Enya kände hur hon tappade luften av den hårda sparken, hon fick panik.
Hon kämpade med alla sina krafter och reste på sig, hon vinglade till och grep hastigt tag i staketet.

 

Då Enya hade fått tillbaka andan och kunde andas normalt igen släppte hon staketet och klättrade ut från kohagen.
Det kändes som att hon blivit översprungen av en ko, och den kon var i det här fallet ingen mindre än Gloria.
Som tur är hade hon inte brytit något, men hon kände sig så enormt mörbultad och Enyas stolthet hade fått sig ett rejält nederlag.
Hon hade ingen lust att jobba mer idag, så istället för att gå och ta reda på vad hon skulle göra nu gick hon tillbaka till stugan.
Det första Enya gjorde var att kolla sin spegelbild och hon gav upp ett högt skri som hördes ut från stugan och ljungade över hela gården.
Hennes hår var inte längre långt och vackert, det var ruffsigt och dessutom så saknades det en rejäl tuss mitt på huvudet.
"Mitt hår!" klagade Enya och drog upp tröjan lite för att se vilken skada Glorias knytnävar och sparkar hade gett henne.
Ännu hade hon inte fått några synliga blåmärken men de skulle nog komma som småningom för det var rejäla smällar hon hade fått stå mur för.
Enya fick syn på en sax på handfatet, hon tog upp den och såg fundersamt från saxen till hennes spegelbild.
Hon drog in andan och tog tag i sitt hår, höjde saxen och med en förfärad flämtning klippte hon av det.
Tårar rann nerför hennes kinder då hon såg mer och mer av sitt hår falla till golvet.
När hon var klar sopade hon ihop håret, slängde ut det genom fönstret och tog en titt i spegeln.
Enya grät förtvivlat över sin nya frisyr, vad skulle hennes föräldrar säga när hon kom tillbaka till Vinland och såg ut så här.
Men efter ett tag samlade hon sig och torkade ilsket bort tårarna med händerna, Gloria skulle få betala för det här, hon skulle få betala dyrt.

 

 "Kate!   Kate är du här?" hörde hon Marias röst då hon kom in till stugan.
"Jag är härinne!" ropade Enya och låste upp dörren så att hon kunde komma in.
"Jag kom bara för att se vart du tog vägen.." längre än så hann hon inte innan hennes haka föll. Enya trodde att den skulle sopa till golvet ett tag.
"Men..men vad har du gjort med ditt fina hår?!" utbrast hon och tittade på Enya som en föräldrer som just insett att ens barn är ett psykfall.
"Gloria överföll mig inne i kohagen, hon ryckte loss massor av mitt hår..vad skulle jag ha gjort då?" sa Enya med darrande röst.
"Hon gjorde VAD!?" utbrast Maria och Enya fick en sådan innerlig lust att sträcka ut handen och stänga igen hennes gapande mun.
"Jag har sminkat över de värsta såren, påminn mig om att jag ska sponsra foundtionföretaget när jag kommer ifrån den här svinstian!"
Maria började gå runt fram och tillbaka i det lilla rummet.
"Det här måste du tala om för Pete." sa hon och såg allvarligt på Enya.
"Aldrig i livet, då vinner hon ju!" Enya lät alldeles förskräckt över tanken på att tjalla till Pete.
"Jamen..vad ska du göra då?"
"Jag ska visa den lilla paddan hur det går när man bråkar med en kungl..med mig!" rättade hon hastigt till sig innan hon hann avslöja för mycket.
Maria skakade på huvudet.
"Kom åtminstonde ut från toaletten, du är ingen 4-åring." sa hon och gick ut till köket/vardagsrummet.


 

Enya stack lite diskret ut huvudet ur badrummet, då hon såg att kusten var klar gick hon ut till allt-i-allo rummet efter Maria.
"Hjälper du mig att smida planer då?" väste Enya låg som om hon trodde att Glorias och Shenes lilla spionerare Melinda stog runt hörnet och tjuvlyssnade.
Maria tvekade.
"Jag tycker att det här är löjligt.."
"Maria, hon drog av mig håret!" sa Enya i falsett.
"Okej då, men om vi åker fast så var allt din idé!" sa Maria allvarligt.
Enya suckade, men gav henne en godkännande nick.
De hörde dörrhandtaget tryckas ner.
"Fort!   Göm dig!" skrek Enya så lågt hon kunde och kastade sig bakom soffan.
Maria visste inte riktigt vart hon skulle gömma sig så hon skyndade efter Enya. Det blev väldigt trångt bakom soffan.
De kunde höra dörren öppnas och stängas.
"Aj, se dig för!" viskade Maria.
"Scch!" väste Enya ilsket.
de hörde några dova steg komma närmare och närmare.
"Har ni tappat något?" hördes en röst.
Enya tittade upp och suckade av lättnad då hon såg att det bara var Pete och inte Gloria.
Hon reste sig upp och drog med sig Maria bort från gömstället bakom soffan.
"Gör dig inte lustig." sa Enya bittert.


 

Enya och Maria kröp generat ihop inför hans breda flin som talade om för dem båda att han visste att de hade gömt sig.
"Tja..det där är också en frisyr antar jag.." sa han retsamt och fingrade på Enyas hår.
Hon slog ilsket undan hans hand, men sen kom hon på att han faktiskt pratade med henne igen och viskade 'förlåt'.
"Jag kom för att se vart ni blivit av, Maria Bob skickade dig tydligen för att hämta Kate och inte för att gömma dig bakom soffan." sa han bannande.
Maria såg ner i golvet, det här var en ytterst pinsam situation.
"Men eftersom ni varit borta så länge är allting klart, Gloria tog båda era arbetsuppgifter." sa han lite vänligare.
"Det tror jag säkert att hon gjorde." viskade Enya tyst till Maria som stampade henne på tån.
Pete höjde ögonbrynet åt deras besynnerliga uppförande.
"Vi ses lite senare då." sa han och lämnade dem.
"Aje, varför gjorde du så för!?" skrek Enya och tog sig om foten.
"Vill du avslöja oss innan vi hunnit förstöra för Gloria?" sa Maria arg.
Enya skakade på huvudet.
"Låt oss skrida till verket då." sa Enya och vreden lyste ur hennes ögon.


 

Enya skyndade in i flickornas sovrum med en fnittrande Maria efter sig.
De har just hällt ut Glorias proteindrinkar som hon brukade dricka varje morgon och istället hällt i en hemmagjord mixad blandning av korv, spenat och margarin.
Enya började rota bland Glorias prylar på jakt efter fler saker att sabba.
Hon räckte en ansiktskräm till Maria.
"Byt ut det här mot tandkräm eller något" sa Enya och gick ut till köket för att hämta en sax som hon sedan använde till att klippa ett stort hål i baken på ett par av Glorias byxor.
"..och den är fylld med tandkräm!" sa Maria triumferande och kastade ner ansiktskrämsburken i Glorias väska.
"Åh!   Jag kom just på en sak som jag behöver, men vi har väl ingen sirap va?" frågade Enya.
Maria skyndade ut i köket och rotade runt i skåpen.
"Ingen sirap!" ropade hon.
Enya lade tillbaka alla saker på sin plats och stängde dörren till sovrummet.
"Tror du att det finns någon i det stora huset?" frågade Enya med ett leende.
"Kom!" sa hon och drog med sig Maria efter sig.

 

De sprang ner mot det stora huset i full fart för att ingen på gården skulle hinna se dem där de höll till vid kohagen och ladan.
Enya sträckte ut en hand och tryckte långsamt ner dörrhandtaget.
"Tänk om någon är inne?" viskade Maria och såg sig nervöst omkring.
Enya himlade med ögonen.
"Alla är ute på gården och arbetar." viskade Enya tillbaka och drog med sig Maria in i huset.
Det såg ut precis som det hade gjort den natten Enya hade spenderat tillsammans med hudbondsonen med undantag för en liten fiskskål som stog på ett litet bord i köket.
Maria kikade in i rummen för att sedan sucka av lättnad då hon inte såg varken Bob eller Pete.
"Bob är ute och plöjer åkern tror jag." sa Maria och log.
Enya rusade mot köket.
"Håll vakt vid dörren!" ropade hon till Maria och började rota igenom skåpen.
"Hah!   Jag sa ju att de säkert hade sirap." sa Enya och viftade med flaskan i handen.
"Ehm..Kate, Pete är påväg hitåt!   Vad ska vi göra!?" sa hon och darrade på rösten.
Enya rusade mot dörren.
"Fort!" sa hon och drog med sig Maria ut ur huset och rundade hörnet precis innan Pete kom inom synhåll.


 

"Ånej!   Jag glömde stänga skafferiet!" utbrast Enya.
"VA!? Skämtar du med mig Kate??" skrek Maria.
Enya slog snabbt handen för Marias mun och sprang sedan tillbaka till stugan med Maria skyndandes efter sig.
"Fort, stäng dörren!" skrek Enya och Maria smällde igen den strax efteråt.
"Han kommer fatta att det är vi!" sa Maria ångestfyllt och begravde ansiktet i händerna.
Enya visste att det troligen var sant så hon ignorearade sin vän och gick för att hälla sirapen i Glorias säng.
När Enya gick för att slänga sirapsflaskan i en av de stora kontainrarna utanför stugan fick hon syn på Gloria, Shene och Melinda som kom gående mot stugan. Det började bli sent och om de skulle orka gå upp klockan 06:00 följande morgon var det bäst att inte lägga sig allt för sent.
Ett fötjust hånleende dök upp i Enyas ansikte, morgondagen skulle bli underbar.
"Vad flinar du åt Dunmore? Gillar du din nya frilla?" sa Gloria elakt när hon passerade Enya. Hennes följeslagare skrattade högt.


 

"Kate, kom och lägg dig. Det är ju inte så många timmar kvar tills vi måste arbeta igen." viskade Maria.
"Jag kommer.." svarade Enya frånvarande och fortsatte stirra på meningarna hennes föräldrar skickat via mejl.
Det hade just slagit henne att det inte var långt kvar tills hon skulle få åka hem till vackra Vinland igen, för en vecka sedan skulle hon ha gjort vad som helst att få åka hem men nu var hon inte alls så säker på om hon ville det längre.
En bättre vän än Maria skulle bli svår att hitta och för att inte tala om Pete..bondsonen som ständigt gick henne på nerverna hade visat sig vara mänsklig trots allt tjat om att hon skulle ta i mer och inte vara så klen när det gällde de fysiska sysslorna på gården.
Enya suckade och stängde av datorn.
Om tre dagar skulle det vara över, om tre dagar skulle hon lämna gården och människorna bakom sig för alltid.

 

"AAAAAAAAAAH!"
Det var ljudet av Glorias vrål som väckte alla den här morgonen. Hennes vrål då hon upptäckte att hela hon satt fast med hjälp av den kladdiga sirapen.
Enya och Maria satt sig upp i sina sängar och försökte hålla sig för skratt när Shene och Melinda försökte hjälpa den ständigt skrikande Glorias hår att lossna från huvudkudden.
Tillsist kom Gloria loss och rusade snabbt in till badrummet för att duscha.
Under hela duschen kunde man höra henne skirka och svära då hon försökte få ut tovorna ur håret.
"Bäst vi skyndar oss att äta frukost." sa Maria och försökte hålla inne skrattet.
När Gloria hade duschat klart gick hon ut till köket för att äta frukost tillsammans med Shene och Melinda men tvärstannade då hon såg sina vänners förfärade ansikten.
"Vad!?" fräste Gloria.
Enya började gapflabba, Glorias hår var långt ifrån sin vanliga platinblonda färg.
"Jag hällde i hårfärg i hennes shampo medans jag böt ut hennes ansiktskräm." viskade Maria mellan skrattanfallen.
"Dunmore!!" skrek Gloria och Marias ansikte stelnade till då hon såg Glorias vansinniga blick.
"Kate..spring!" sa Maria och puttade till Enya som plötsligt kom ihåg att hon hette Kate Dunmore.


 

 
"Nej!   Jag tänker inte spr.." sa Enya surt men avbröt sig då hon såg Gloria kokandes komma emot henne.
Enya skyndade mot dörren och sprang allt vad hon kunde. Hon hörde ett duns bakom sig, Maria hade fällt krokben för Gloria men det dröjde inte lång tid förns hon kom på fötter igen.
Åh herregud jag kommer dö, jag kommer dö, tänkte Enya för sig själv där hon sprang över gården. Hon såg sig över axeln och såg hur Gloria började knappa in på henne, hon hade trots allt längre ben än Enya.
"Gloria, skärp dig!" skrek Enya, hon visste att inget ord i världen skulle få henne att stanna upp och hon tänkte apsolut inte säga att det var Maria som var orsaken till Glorias nya hårfärg så då fanns det bara en sak att göra, det fanns bara en plats som var någorlunda tryggt - huset.
Enya pressade sina apsolut sista krafter åt att springa mot storhuset.
Å snälla va inne, snälla, tänkte hon förtvivlat och skulle precis kasta sig på dörrhandtaget när ett par kalla hårdhänta händer tog tag om hennes midja och drog till.


 


Enya kände hur luften pressades ut hennes lungor då hon föll bakåt och slog bakhuvudet i marken.
"Din j*vla f*tta!" skrek Gloria och sparkade till Enya som låg på marken och kippade efter luft.
"Kan..inte..andas.." klämde hon fram och försökte sätta sig upp, men Gloria sparkade omkull henne igen.
"Min familj har en VÄLDIGT hög status och om jag skulle vilja att du råkade försvinna skulle det kunna fixas!" fräste hon och skulle precis rikta en till spark fast mot Enyas huvud den här gången när dörren öppnades och Pete's huvud stack ut.
"Vad är det som pågår?" frågade han med skarp röst.
"Vill ni väcka hela området?"
Gloria himlade med ögonen som för att säga 'som om det finns något mer hus i närheten.'
Sedan upptäckte han Glorias hår och drog lite på munnen, men när hans blick vandrade vidare till Enya som fortfarande låg på marken blev hans min hård och kall.
Han hjälpte henne upp i sittande läge.
"Håll händerna åvanför huvudet. Det gör det lättare att andas." sa han och hjälpte henne sträcka upp armarna.
Efter ett tag fick hon tillbaka andningen och kunde ställa sig upp.
"Gloria, du ska hålla dig lågt de här sista dagarna och när du väl har åkt hem..får du inte komma tillbaka hit igen." sa Pete allvarligt.
"Men den var ju hon som.."
Pete höll upp handen för att tysta henne.
"Jag är trött på ditt falska spel och nej, jag vill inte bli din pojkvän." lade han till.
Enya kunde inte låta bli att flina, hon som hade trott att han inte hade fattat vad Gloria hade hållit på med.

 

Petes ord hade verkligen träffat en öm punkt hos Gloria, hon verkade inte kunna acceptera det Pete sa för två dagar sedan. Enya och Maria log mot varandra varje gång som Gloria försökte övertyga Shene och Melinda om att det var hennes gröna hår som fick honom att ta avstånd från henne när det i själva verket var hennes insida som förstörde hennes vilda fantasier om att få vara i Petes famn.
Enya reste sig från sin plats i soffan och gick mot dörren.
"Vart ska du?" frågade Maria och såg förvånat på sin vän.
"Pete bad mig träffa honom." svarade Enya och kände hur hennes hjärta tog ett extra stort skutt av förväntan.
"Jag sa ju att ni skulle reda ut det till sist." viskade Maria för sig själv då Enya gick ut i den ljumma kvällen.


Enya gick med nervösa steg mot kohagen, hon kunde se Pete stå lutad mot staketet i väntan på henne med blicken fäst mot den färgglada horisonten.
"Åh, en sån där himmel ser man aldrig hemma hos mig." sa Enya när hon ställde sig bredvid honom.
Den mörkblå himlen bröts av i rosa-lila och orangegula färger åvanför de gröna trädtopparna.
"Men jag har hört att det finns mycket annat vacker i Vinland." svarade Pete och vände blicken från himlen för att se på henne.
Enya suckade, det ända Pete egentligen visste om henne som var sant var att hon bodde i Vinland.

 

Pete märkte att hon skruvade lite på sig där hon stog.
"Vad bekymrar dig?" frågade han mjukt och sträckte ut en hand för att röra vid hennes kind.
Enya suckade och såg ner i marken.
"Jag är rädd att.." sa Enya men avbröt sig.
"Ja?"
"Jag är rädd att det här är våran sista ensamma stund tillsammans, i morgonbitti ska Bob köra oss tillbaka till platserna han hämtade oss på." viskade hon och höjde blicken mot Pete igen.
Han log och tog hennes hand i sin.
"Vi kommer att träffas igen." sa han lågt och tog några steg närmare henne.
"Förlåt för att jag var så avvisande förut, det var bara det att..jag har aldrig känt så här starkt för någon tidigare och det skrämde mig." viskade Enya och såg in i hans vackra chockladbruna ögon.
"Jag förstår vad du menar." sa Pete och förde sin mun mot hennes och de möttes i en mjuk passionerad kyss.
Enya tryckte sig närmare Pete och de kysstes ivrigare än någonsin förr.
De kunde höra varandras hjärtan slå med energi från deras kärlek till varandra.
"Vill du sova i en riktig säng i natt?" frågade Pete mellan kyssarna.
Enya log brett och lät honom bära upp henne i sin famn.



ANNONS
Av thesimsans - 16 september 2012 20:33

Del 1: http://thesimsans.bloggplatsen.se/2012/09/16/8651898-berattelse-prinsessan-enya-under-falsk-identitet-del-1/

Del 3: http://thesimsans.bloggplatsen.se/2012/09/16/8652490-berattelse-prinsessan-enya-under-hemlig-identitet-del-3/

Sista delen: http://thesimsans.bloggplatsen.se/2012/09/16/8652674-berattelse-prinsessan-enya-under-falsk-identitet-sista-delen/


 Då alla var klara och hade ätit en hastig frukost lämnade tjejgruppen stugan tillsammans.
Enya kunde ha svurit på att hon hörde duschen sucka av lättnad då det inte var några duschfriska tjejer kvar.
"Tack för att jag får låna dina kläder." viskade hon till Maria. Det var det första tacket hon lyckats klämma ur sig på över två år och hon menade verkligen det. Hon hade insett det idiotiska med att ha klackskor och klänning på landet. För att inte tala om hennes smycken.
"Ingen orsak." sa Maria och lyste upp.
Tjejerna klampade in i ladan där korna brukade stå och gick fram till den väntande Pete.
"Idag ska ni få mocka och fylla på med nytt rent hö." sa Pete och visade dem hur de skulle göra.
Enya kunde se Melinda vika sig av förskräckelse, hon var tydligen inte heller van vid att hålla på med koblaja.
Det är en väldig tur att kräken är ute nu, tänkte Enya och grimaserade då hon såg hur Pete skyfflade upp bajs på en grep och slängde ner det i skottkärran.
"...sen tömmer ni kärran på gödselstacken. Ni kan ta grepar där och det rena höet ligger här utanför i balar. Men akta så att ni inte råkar skyffla gödsel ner i de där skottkärrorna där borta för de är fulla av månadens skörd." avslutade Pete.
Enya tittade förtvivlat sig omkring. Var han seriös, trodde han verkligen att hon Kronprinsessan Enya Waldorf från Vinland skulle göra det där skitgörat, tänkte hon.
"Den som sköter sig bäst kommer få en belöning." sa Pete för att sporra dem lite.
Det lyckades iallafall på Enya som hade himmelsängar och tre-rätters middag i tankarna.


  Shene, Melinda och Gloria började i bortre änden medans Maria och en ganska motvillig Enya började i andra ändan.
"Maria, jag vill inte röra det..det där!" väste Enya diskret till Maria som stog på andra sidan staketet.
Maria flinade, svingade grepen och håvade upp en stor hög med spillning.
"Ska vi slå vad om att du inte kan bära så mycket skit på en och samma gång." sa Maria och flinade.
Enya greppade tag i sin grep, ingen skulle få säga åt henne vad hon kunde och inte kunde.
Medans hon höll för näsan med ena handen började hon lirka upp kospillning på grepen.
Maria brast ut i hjärtligt skratt, det var inte varje dag man fick se det här.
"Äh, håll klaffen." sa Enya, men man kunde höra att hon inte var arg.
Maria började härma Enya och höll för näsan hon med.
Då hon såg hur kul det såg ut när man höll för näsan kunde Enya inte hålla sig för skratt hon heller.
De märkte inget, men Pete tittade nyfiket på dem då de skrattade. Som om han inte trodde Kate var den typen som skrattade. Vilket hon faktiskt inte var heller, hon skrattade aldrig bland andra människor.
När de var klara gick de vidare till nästa spilta.
"Pete, är det här bra?" hördes en flörtande ljus röst och Enya tittade upp.
Pete gick till Gloria och tittade efter.
"Ja, mycket bra Gloria." sa han och man kunde riktigt se hur hennes hjärta slog ett extra slag.
"Men jag har ju inte lika starka manliga armar som du." fortsatte hon att spinna.
"Men snälla.." utbrast Enya och slängde ifrån sig grepen.

 

"Fixar du nytt hö också är du snäll Gloria?" sa Pete.
Gloria log sött och bar in en ny höbal.
"Kate, fortsätt jobba!   Då kanske du får belöningen." sa Maria lågt. Hon ville inte att hennes nya kompis skulle råka ut för tråkigheter.
"Nej, jag har mockat nog nu!" sa Kate.
Maria sänkte huvudet och fortsatte att arbeta flitigt då hon såg Pete komma mot dem.
"Hur går det för er då flickor?" frågade han och granskade spiltorna.
Enya fnös och tittade åt ett annat håll.
"E-ehm bar-a bra!" sa Maria gällt för att överrösta Enyas höga ogillande fnysningar, men utan framgång. Enya hade haft mycket tid till att öva på dem i sitt rum hemma i Vinland.
Pete log mot Maria och vände sig sedan mot Enya.
"Några problem?" frågade han.
Enya tittade fortfarande inte på honom och hade en min som om han vore lort under hennes sko.
"Kate..behöver du hjälp?" frågade han undrande, han förstog sig inte på henne.
"Nej, DU behöver hjälp." sa hon ilsket och stormade ut ur ladan.

Enya blev själv förvånad över sitt beteende, hon förstog inte varför hon var så arg. Hon visste bara att hon var det.
Ilsket styrde hon stegen mot kohagen där korna gick på sommarbete.
Hon sparkade i marken medans hon gick, hon hatade att vara här bland alla snobbiga människor. Att hon själv var väldigt självupptagen var inget hon tänkte på.
Hon ställde sig lutad mot staketet och såg på korna. Med ens kände hon en hel del blandade känslor som hon inte kunde sätta fingret på.
Hon hatade Pete men speciellt Gloria, hon var så ful, bitchig, divig och hemsk, tänkte hon och sparkade till staketet.
Plötsligt kände hon en hand på sin axel.
"Pete ska dela ut belöningen och prata nu så han vill att alla ska vara samlade." sa Maria med mjuk röst.
Enya vände sig om och såg på Maria.
"Hur mår du? Är du okej?" frågade hon och strök undan hennes blonda långa hår.
Enya tog några djupa andetag.
"Ja. Tack för att du är så snäll mot mig Maria, jag vet att jag inte förtjänar det.."
"Det är väl det vänner är till för." svarade Maria.
Enya kände hur hennes ögon började svida, hon räckte fram handen för att visa sin tacksamhet.
"Vänner?" frågade Maria då hon tog hennes hand.
"Vänner." sa Enya och log. Hon visste att hon nu hade fått en väldigt betydelsefull vän, det spelade ingen roll om hon inte bodde i någon lyxvilla i Vinland.

  Då Maria och Enya vände sig om och skulle gå tillbaka till ladan såg de hur hela gruppen kom gående med Pete i spetsen.
"Åhnej.." sa Enya lågt. De var på väg för att straffa henne genom att låta henne sova utomhus i natt, tänkte hon förtvivlat.
"Shene, om du öppnar grinden så kan du och Gloria visa dem hur man gör." sa Pete.
Gloria fnittrade och sprang efter Shene.
"Vad händer?" viskade Enya till Maria som bara skakade på huvudet.
Shene öppnade grinden och de båda tjejerna gick in i kohagen.
Efter några minuter såg de hur hela kohjorden kom springandes mot dem.
Enya vred på sig i panik och stirrade från korna till Pete.
"Hjäääälp!!" gallskrek Enya och började springa med korna efter sig.
"Kate!   Gå åt sidan!" ropade Pete efter henne men Enya hörde inte på.
Hon forsatte att springa gallskrikandes.
"Kate, jag vet att du inte gillar honom men gör som han säger för tusan!!" skrek Maria.
Pete gav henne en undrande blick.
Tillsist stannade Enya upp och kröp ihop då hon såg korna närma sig henne.
Hon hörde hur det dundrade i marken och tittade upp. Korna sprang förbi henne, prisa gud. Hon lovade sig själv att inte någonsin säga några elakheter om folk som trodde på Gud.
Pete och de andra i gruppen skyndade efter korna och låste in dem i sina spiltor.
Enya reste sig upp och gick in efter dem med ett skräckslaget ansiktsuttryck.
"Bra gjort Shene, Gloria. Man kunde se att ni gjort detta tidigare." sa Pete och tjejerna lös upp.
Sedan vände han sig till Enya med en bestämd och orolig min.
"Man springer aldrig framför en uppjagad kohjord!" sa han strängt.
Enya blängde på honom och om hon hade vågat skulle hon ha örfilat honom på stört precis som hon gjort med så många rikemansmän. Men nu så var ju Pete en väldigt stor och stark bondson.
Då hon inte sa någonting blev Pete ännu mer irriterad.
"Har du ingenting innanför pannbenet din sabla bortskämda unge!?" sa han högt och gick bort till resten av tjejgruppen som stod och klappade korna.
Enya kände hur ilskan höll på att spränga sönder henne, hur vågade han skälla ut henne inför dessa oviktiga undersåtar, tänkte hon och knöt nävarna.

  Efter att de sett på hur man mjölkar korna fick de en lunchpaus.
Gloria gick arm i arm med Pete ut ur ladan med Shene och Melinda efter sig.
Enya blängde ilsket efter dem.
"Du kunde ha blivit väldigt skadad." sa Maria och skakade henne.
"Släpp mig!" fräste Enya.
Maria gav henne en kall blick.
"Som du vill!" sa hon stött och marscherade iväg.
"Bra!   Gå din väg, jag behöver inte dig!" skrek Enya efter henne.
Hon suckade och sjönk ihop på golvet och beklagade sig ännu en gång över att hon var fast på en bondgård tillsammans med fattig lortiga människor.
"Exakt vad är det dom vill jag ska lära mig?" sa hon för sig själv och lutade huvudet i handen. Hon menade förstås sina föräldrar.
Korna råmade där de stog och åt sitt foder.
"Äh, håll klaffen." sa Enya dystert och gick ut ur ladan.
Hon spanade efter Maria men såg inte en skymt av vare sig henne eller de andra tjejerna.
Enya började gå ner mot stugan då hon fick syn på Pete som höll på att stapla höbalar.
Hon stelnade till och blängde på honom.
"Hoppas han inte ser mig, hoppas han inte ser mig" mumlade hon och fortsatte gå.
Trots att hon inte såg på Pete så märkte hon att han tittade upp och såg på henne för att sedan hastigt låtsas som ingenting och fortsätta rätta till höbalarna.
Besvärat ökade hon på stegen.

  Enya kom in i stugan och med ens kände hon flera blickar vända mot henne.
Hon stannade upp då hon såg Maria sitta med 'Glorias gäng' men gick sedan snabbt till kylskåpet.
Hon rynkade på näsan då hon såg all skräpmat, inte en ända liten sushi eller saftig välstekt biff.
Tillsist tog hon ett stort glasspaket och satt sig ner vid bordet.
Tjejerna som satt i den komönstrade soffan tittade fortfarande på henne.
"Ska du verkligen äta allt det där?" frågade Gloria äcklat.
Enya höjde på ögonbrynen och stoppade i sig ännu en stor sked glass.
Gloria vände sig mot sina vänner.
"Verkligen smaklöst."
Enya smällde ner glasspaketet på bordet, reste sig häftigt upp och skulle just marschera ut ur stugan igen då Maria ställde sig upp.
"Jag vill ha tillbaka mina kläder!" fräste hon.
Enya stannade upp.
"Som du vill!   Jag vill ändå inte ha dina skitiga kläder!" skrek Enya och började klä av sig.
Hon slängde plaggen på Maria och låste in sig på badrummet. Enya kunde riktigt känna de elaka blickarna följa henne genom rummet.
Hon ställde sig framför handfatet och såg in i spegeln.
Enya kände med ens hur tårar började välla upp ur hennes ögon och sirla nerför hennes kinder. Hon kunde inte minnas när hon senast hade gråtit på riktigt.

Enya kunde inte förstå varför de alla var så elka mot henne, hon hade aldrig blivit så illa behandlad förut.
Att det berodde på att hon var kronprinsessa och att alla antingen var betalda till att gilla henne eller vann någonting annat på att göra det tänkte hon inte på.
Hon slog knytnäven hårt i väggen och grimaserade då hon kände smärtan i handen.
Svärorden rasade ur henne, men de slutade snabbt då hon kom på att det inte var värdigt en kunglig att svära så.
Hon suckade och torkade sina våta kinder.


Enya tog av sig underkläderna och hoppade in i duschen. Hon luktade verkligen ladugård så att det sved i näsborrarna.
Då hon stog där i duchen och shamponerade håret började hon svagt nynna på en låt hon hört hemma i Vinland. En låt som prins Darian hade sjungit för henne då de var små.
Hon hade inte tänkt på honom på flera år, då hon blev tonåring och redan fått titeln som kronprinsessa hade inte ens han varit värdig hennes uppmärksamhet.
Enya sköljde ur håret och stängde av vattnet.
Hon steg ut ur duschen, virade en handduk runt sig och gick in i sovrummet och tog på sig nya kläder.
Sen satt hon sig ner framför sin väska och plockade runt lite på måfå och så slog det henne att hon inte hade tagit med sig något betydelsefullt till bondgården.
Visst, hon hade tagit med sig snygga dyra kläder och sin laptop, men ingenting som egentligen betydde något.
Hon stängde igen väskan och lade sig på sin säng.
Hur hon skulle klara av veckor till på bondgården var ett stort mysterium.

  Enya sprang på en stor grön äng som var full av goddoftande vilda blommor. Hennes vita volangklänning blåste vackert efter henne i den svaga brisen då hon sprang längre och längre in på ängen.
När hon kom till mitten stannade hon slog ut armarna och snurrade runt några varv. Hon kisade mot solens varma strålar som smekte hennes ansikte.


"Prinsessa." hörde hon en vacker röst kalla på henne.
Snurrandet upphörde och hon fokuserade på gestalten som kom gående mot henne.
Det var en man, han var lång och hans svarta hår glänste likt sammet i solen.
Han räckte ut sin hand.
"Kom." sa han och hon tog hans hand.
Han drog henne till sig och då hon såg in i hans varma trygga ögon log hon varmt.
"Darian." viskade hon mjukt.
Han log bekräftande och lade sina armar runt henne.
Enya kände hur hjärtat tog ett extra slag.
"Darian du kom!" utbrast hon lyckligt skrattandes och kramade honom hårt.
Hon ville aldrig släppa honom igen, aldrig någonsin.
"Du kan lita på mig min vackra prinsessa." sa han och smekte hennes kind.
Enya rodnade men kunde inte släppa blicken från honom.
Han lutade sig närmare henne. Enyas blodfyllda längtande läppar darrade då hon kände hand andedräkt mot sitt ansikte.
Just när Enya trodde att hon var nära att få en hjärtattack och deras läppar precis skulle mötas i en kyss förändrades scenen.


Darians ansikte stelnade till och han hukade sig som om han hade svåra krämpor.
"Darian!?" skrek Enya förskräckt.
Darians gestalt blev mer och mer genomskinlig tills han var borta.
"DARIAAN!" skrek Enya förtvilat och satt sig snabbt upp.


"Vi väntar på dig."
Enya såg upp och fick syn på Pete som lämnade rummet.
Hon hade visst råkat somna.


  Det kändes som om hennes hjärta hade blivit utskuret från hennes bröst då hon började gå mot ladugården för att göra de sista sysslorna innan kvällen.
Hon var kallsvettig och mådde lite illa där hon gick.
När hon kom till ladugården såg hon att alla redan var där.
Ingen hade väckt henne så hon var sen, det var därför Pete hade hämtat henne.
Alla var redan fullt upptagna med olika uppgifter som att sopa golvet eller göra i ordning fodret till morgondagens utfodring.
"Hur mår du Kate? Du ser lite blek ut." frågade Pete.
Enya tittade förvirrat på honom som om hon inte kunde fatta att hon var där och inte på ängen i sin dröm.
"Jag mår bra." sa hon tonlöst, det var Petes fel att Darian hade försvunnit.
"Vem är Darian?" frågade han och låsades vara oberörd fast man kunde se på långa vägar att han uppriktigt sagt ville veta vem det var.
"Ingen." stönade Enya och allting blev svart.
Pete fångade snabbt upp henne innan hon slog i stengolvet.


Enya vaknade upp i en soffa i ett obekant rum.
Det var mörkt omkring henne och hon undrade om det var ännu en dröm.
"Mår du bättre nu?" sa Pete och satt sig bredvid henne på soffan.
Där sprack hennes tankar om att det var en dröm. Pete skulle aldrig någonsin få bli en del av hennes drömmar.
"Ja." svarade hon och såg på honom.
Han hade tagit av sig cowboyhatten och bytit kläder.
Hon kunde känna doften av ren hud och blev förvånad då hon insåg att det var Pete och inte hon som luktade fräscht.
"Du svimmade så jag bar in dig i mitt och min fars hus." förklarade han.
Enya nickade och såg sig omkring.
Hon hörde dova snarkningar komma från ett av rummen.
Då deras blickar möttes brast Petes ansikte upp i ett flinande. Enya fnissade lågt.
"Vad är klockan?" frågade hon.
Pete såg på sitt armbandsur.
"Den är tolv på natten." svarade han.
Ingen av dem gjorde något försök till att resa sig och det gjorde Enya glad.
Hon tog det som ett tecken på att han inte var besvärad av henne. Hon visste att hon hade varit besvärlig.
Enya kände att hon började bli sömnig, men hon gjorde allt vad hon kunde för att inte somna. Hon undrade om hon skulle se Darian igen om hon slöt sina ögon.
Pete reste sig långsamt upp och gick in i köket. Det lät som att han tog ett glas vatten eller något.
Enya reste sig upp och gick efter honom.
Hon såg hur Pete ställde ner glaset i diskhon. Han vände sig om.
Enya log sött då hon såg hans förvånade min, han hade tydligen inte hört henne komma.


De såg på varandra under tystnad.
Efter ett tag tog Pete ett par steg framåt och smekte hennes kind.
Enya skalv till.
Hans hand kändes varm och trygg mot hennes kalla hud.
"Kate.." började han.
Enya kände hur spänningen började avta då han sa någon annans namn än hennes.
"Det är något speciellt med dig, det känner jag..du är inte som de andra." sa han.
Åh, om han bara visste hur rätt han hade, tänkte hon.
Enya lät sin ena hand stryka honom över bröstet, hon kunde känna hans pumpade muskler för varje centimeter hon rörde.
Hon såg åter igen in i hans vackra bruna ögon.
Pete lade sin hand runt hennes nacke och närmade sig henne långsamt.
Enya kände vad som snart skulle hända, hon ville skrika nej. Men hon kunde inte, det var något som drog henne mot honom, som ett osynligt band.
Då deras läppar möttes kände Enya hur en stark ilning for genom hennes kropp. Hon hade aldrig känt något liknande förut och var inte säker på vad det var.
När Pete drog sig en bit ifrån henne efter den mjuka känslefyllda kyssen kände Enya hur hon började vingla och grep hastigt tag i hans arm för att inte ramla omkull.
Hon kände hur Pete lade sina båda armar omkring henne för att hon skulle hålla sig kvar på benen.
Han log då hon såg på honom, han verkade nöjd på något sett.
"Så du känner också det." sa han.
Enya sa ingenting, men antog att han menade dragningskraften dem emellan som gjort att hon nästan tappat balansen.
Hon visste inte vad hon skulle svara, sanningen var att detta hade varit hennes allra första kyss, och hon hade gett den till en bondpojke. Enya kände sig en aning förvirrad.
Hon vilade sitt huvud på hans axel.

  Enya kände värmen från Petes kropp mot sin och det gjorde henne sömnig.
Hon kände hur hennes kropp började bli tyngre och tyngre.
Pete lyfte upp henne i sin famn, vilket gjorde att hon blev klarvaken ett ögonblick. Hon lät aldrig någon bära henne, hon var kronprinsessa och hade sin värdighet att tänka på. Men Petes varma kropp och lugnande andetag fick henne att inte bry sig om sin stolthet.
Hon kände hur han sänkte ner henne på en säng.
Enya såg sig omkring och förstog att hon var i Petes rum.
Hon såg hans siluett då han ställde sig med ryggen mot henne och tog av sig skjortan. Trots mörkret kunde hon se hans välmusklade rygg.
Enya kröp ner under täcket och njöt av att ligga i Petes mjuka säng. Den doftade Pete och inte ko som hon tidigare trott att den skulle göra.
Pete la skjortan på en fotölj och kröp sen ner i sängen bredvid henne, Enya kände hur blodet rusade upp till hennes ansikte och gjorde hennes kinder alldeles rosiga.
"Nu slipper du väcka de andra." mumlade Pete och syftade på tjejerna som Enya i vanliga fall delade sovrum med.
Enya makade sig försiktigt och lite generat närmare honom och lade sig tillrätta på hans bara bröst.
Hon andades in hans doft och småskrattade för sig själv. Enya var så mycket oskuld som man kunde vara, aldrig hade hon haft sällskap av en man.
Pete pussade hennes panna godnatt och de båda somnade strax efteråt.

Solen sken in genom det halvöppna fönstret, och Enya vaknade av att traktorerna hade börjat köra omkring på åkrarna för att gödsla.
Hon satt sig upp i sängen och såg sig omkring, hon log då hon kom ihåg att hon var i Petes rum.
Enya skuttade fram till spegeln som hängde på väggen och skyndade sig att rätta till sitt hår och tvätta bort utsuddad mascara.
"Godmorgon." hörde hon en röst och stelnade till då Bob kom in i rummet.
Enya stelnade till och visste inte riktigt vart hon skulle ta vägen, kanske skulle hon hinna gömma sig under sängen? Nej, det var försent för det.
"Kate?" sa han undrande, han hade trott att det var Pete som han hört gå där inne.
Enya log stelt.
"Jag kom bara för att kolla om Pete är här, jag kan inte hitta honom någonstans." sa hon i falsett och smet snabbt förbi honom ut ur Petes rum.
Hon kollade lite snabbt i köket men kunde inte hitta honom där så hon skyndade sig att lämna huset.
Då hon sprang mot gäststugan där hon hade alla sina saker fick hon syn på honom.
Pete stod och pratade med Gloria precis utanför.
Sur som hon blev över att han lämnat henne i sticket för att kunna gå ut och prata med fjäskpaddan Glorfis ignorerade hon dem båda och smällde hårt igen dörren efter sig, att Gloria glodde som en uppstoppad padda på henne brydde hon sig inte det minsta om.
Hon tog en snabb dusch, satt upp håret i en toffs och slängde i sig en skål med flingor till frukost.
Ingen av de andra tjejerna tycktes vara inne och det var en stor lättnad för henne.
Hon orkade inte med deras slugna elaka blickar och hårda ord.

När Enya tagit några djupa andetag gick hon ut. Om det var något kronprinsessan från Vinland kunde så var det att se oberörd ut, det hade hon övat massor på hemma i Vinland i flera år. Hennes föräldrar hade nämligen tröttnat på hennes grimaser då hon var tvungen att hålla i spädbarn som luktade bajs under olika välgörenhetstillfällen, och dessutom tjänade hon på att kunna se oberörd ut - hennes ansikte blev inte det minsta rynkigt.


Enya kände hur vreden började bubbla upp inom henne då hon såg att Pete fortfarande pratade med paddan Glorfis och hon svor att från och med nu alltid tilltala henne som 'Glorfis' eller 'Paddan'.
Istället för att gå dit och skapa en pinsam scen där hon skulle örfila dem båda, gick hon för att leta upp Maria Zevin. Även om hon inte ville erkänna det så saknade hon sin vän.
Tillsist hittade hon henne sittandes på en bänk utanför ladugården.
"Hej." sa Enya så vänligt hon bara kunde.
Maria tittade upp, men vände sen snabbt bort blicken utan att svara.
"Förlåt, det var fel av mig att ta ut ilskan på dig. Du ställde alltid upp för mig trots att jag var en sådan diva, snälla kan du inte förlåta mig?" bad hon.
Enya kunde se att Maria inte såg lika ogillande ut, men hon skulle tydligen inte ge sig för ett litet ynkligt förlåt.
"Jag gör vad som helst!" fortsatte Enya och äntligen så såg Maria på henne.
"Isåfall..har jag några villkor." sa hon.
"Och de kanske inte är så trevliga.." sa Maria med en finurlig glimt i ögat.
Enya kände hur hon började ångra sig lite och ville ta till baka det där med att hon kunde göra vad som helst för att de skulle bli vänner igen. Men hon visste att hon inte skulle klara sig så mycket längre utan någon som lyssnade på henne och tyckte synd om henne.
"Kör till." sa Enya.
Maria skuttade förtjust upp från bänken.
"Bra!" sa hon och gav henne en kram.

"Erkänn att du har saknat mig lite iallafall?" lirkade Enya.
Maria bara log till svar, vilket Enya tog som ett ja.
"Vart var du i natt föresten? Du sov aldrig i din säng."
Enya kände hur hennes kinder hettade, såg bort och låtsades beundra sättet Pete staplat höbalarna.
"Du sov väl inte ute i ladugården?" skojade Maria först men sen såg det ut som att ett ljus tändes inom henne.
"HOS PETE!?" skrek hon uppspelt.
"Sssch!" väste Enya och Maria slog händerna för munnen.
Maria ville inte sluta upp att flina så Enya drog henne med sig in till ladugården.
"Ja, jag sov hos Pete. Men det var bara för att jag svimmade.." började Enya.
Maria stog nästan och hoppade, ivrig som hon var att få höra alla smaskiga detaljer.
Enya visste att om hon hade vaknat annorlunda med Pete vid sin sida skulle hon nästan spricka, så ivrig skulle hon vara att få berätta allting. Men nu var hon ju sur på honom för tillfället.
"Hade ni..du vet..DET?" frågade Maria och hon såg nu så uppspelt ut att Enya nästan kunde svära på att hennes ögon skulle ploppa ut vilken sekund som helst.
"Nej, aldrig i livet!" sa Enya skärrat.
Hon skulle just till att berätta om kyssen när de hörde ett brak.
De vände sig om och såg Melinda komma gåendes mot dem från foderkammaren.
Hon gick förbi dem utan att se på dem och sprang ut ur ladugården.
"Åhnej, tror du att hon hörde något?" frågade Maria ängsligt.
Enya suckade.
"Hon hörde allt." sa hon tonlöst och såg efter Melinda.

  "Förlåt!" sa Maria ynkligt.
"Det gör inget, hon hörde ändå ingenting som Gloria inte redan vet."
Maria tittade storögt på henne.
"Hon såg mig komma springandes från Bobs och Petes hus." sa Enya som svar på hennes förvånade min.
"Ojdå." sa Maria.
Enya ryckte på axlarna, hon hoppades att det skulle vara Pete och inte hon som skulle få lov att stå ut med Glorias vrede.
De båda tjejerna gick ut från ladugården och fick syn på Gloria, Melinda och Shene som stog och viskade med varandra.
Pete var också där, men han såg ut att stå och vänta på någon.
"Har ni redan börjat mocka?" frågade han Enya och Maria leende när de närmade sig gruppen.
Enya och Maria utböt blickar med varandra utan att svara.
"Så, nu när alla är här så kan jag meddela att ni ska få hela den här dagen fri från sysslor."
Gloria, Shene och Melinda slutade att viska med varandra och tittade upp.
"Bob har erbjudit sig att skjussa er in till småbutikerna som inte ligger så långt bort härifrån om ungerfär.. två timmar. Så gör er redo ni som vill följa med." sa han.
Pete tog tag i Enyas arm.
"Kan jag få prata lite med dig?" frågade han.
Enya såg hur Gloria och Shene blängde på henne då de började dra sig tillbaka ner mot gäststugan tillsammans med Melinda, hon hade tydligen inte varit sen med att skvallra tänkte hon bittert.
"Vi ses senare då." sa Maria och lämnade dem ensamma.
Enya såg långt efter henne, det sista hon ville just nu var att vara ensam med Pete.

Pete väntade på att dörren till gäststugan skulle stängas efter resten av gruppen innan han åter igen vände sig mot Enya.
"Hej." log han och tog hennes hand.
Enya tittade ogillande på deras händer, men Pete verkade inte märka något.
"Du fick en väldig fart i morse." sa han och tog ett par steg närmare henne.
Enya fnös, hon antog att han syftade på då hon sprang förbi honom och Gloria för att komma till gäststugan.
Pete närmade sig ytterligare lite till men då deras ansikten bara var några centimeter ifrån varandras backade Enya och drog åt sig sin hand.
Aldrig att hon skulle låta honom komma nära henne efter att ha drägglat över Glorias feta bak.
"Har jag gjort något fel?" frågade Pete.
Enya höll upp en hand som ett stopptecken då han tänkte närma sig henne igen.
"Jag tror inte att det här är någon bra idé." sa Enya och sänkte handen då Pete inte gjorde någon ansats att närma sig henne igen.
"Va?" Pete såg helt chockad ut över Enyas känslobyte.
"Jag hade svimmat och kände mig lite yr, allt som hände var ett misstag.." sa Enya, men egentligen så hade hon njutit av hans närhet kvällen innan. Det var hennes stolthet och självförsvar som sa åt henne att dumpa honom innan hon hann bli sårad.
Pete såg ut som om någon hade släppt en jättelik sten på honom, vilket Enya praktiskt taget hade gjort.
"Men jag trodde.." Petes röst svek honom och han såg en aning förtvivlat på henne.
"Jag är ledsen..." mumlade Enya och började i rask takt gå mot gäststugan.
"Jag också." viskade Pete och svalde.


"Du sa vad!?" utbrast Maria då Enya talade om för henne om mötet med Pete.
"Jag klarar inte av att bli dumpad av honom på grund av den där paddan Gloria." viskade Enya för att ingen förutom Maria skulle kunna höra.
"Men vem sa att han skulle göra det då? Gloria har drägglat över honom i två sommrar nu och ändå så valde han dig!"
Enya ryckte på axlarna och tog på sig ett par andra skor, hon hade också bytt kläder till något svalare. Hettan höll på att ta kål på henne och det minsta hon behövde var ett par fastklibbade jeans.
"Har du inga känslor för honom eller är du bara korkad?" frågade Maria, hon kunde verkligen inte släppa det där.
"Jag vet inte, allting är så rörigt just nu. Ena natten drömmer jag om Darian och den andra sover jag hos Pete."
Maria suckade uppgivet.
"Jaja, gör som du vill. Men om du tror att Pete kommer bli mindre attraherad av Gloria nu när du dumpat honom så tror du fel och det finns ingenting nu som stoppar henne från att totalt kasta sig över honom."
Enya började inse att hon kanske hade gjort ett misstag genom att släppa Pete, men vad skulle hon ha gjort då? Hon var inte precis erfaren på killfronten.
Melinda kom in i sovrummet, men då hon såg att Maria och Enya var där lämnade hon hastigt rummet.
"Jag tror hon har dåligt samvete." sa Maria.
"Hon är nog snarare rädd för oss." sa Enya och slängde med håret, men så stannade hon upp. Det var som om en lampa hade tänts inom Enya.
"Melinda!" kuttrade Enya och följde efter henne ut ur rummet.

Melinda såg desperat efter en utväg, men eftersom hennes älskade paddledare Glorfis och Shene var inne på badrummet och översminkade sig inför shoppingen så fanns det ingen som kunde skydda henne från Enyas långa klor och väsande huggtänder.
"Jo Melinda, eftersom det inte var speciellt trevligt av dig att skvallra om min lilla romans med Pete, så tycker jag att du ska göra mig en tjänst." sa Enya med falsk vänlighet.
Då Melinda försökte lämna rummet grep Enya hårt tag i hennes arm och höll henne kvar.
"Det låter rättvist, tycker du inte?" väste Enya.
Melinda nickade och såg mot badrumsdörren.
"Dina älskade idoler kommer inte att rädda dig. De tycker inte ens om dig, om du inte redan visste det så utnyttjar de dig bara." fortsatte Enya sanningsenligt.
Melinda släppte dörren med blicken och såg på Enya.
"Bra. Nu när du har bestämt dig för att gå över till den goda sidan tycker jag att du ska tala om för mig vad de sysslar med för grymheter."
"Gloria och Shene är intresserade av Pete."sa Melinda.
"De håller på och funderar ut vad de ska göra för att röja dig ur vägen, men mer än så vet jag inte." pep hon.
Enya nöjde sig med det och släppte hennes arm. Hon hade fått det bekräftat, Gloria skulle inte backa nu när det inte fanns någonting som höll Pete tillbaka.



Av thesimsans - 16 september 2012 19:54

Tänkte att jag skulle ta och föra över mina berättelser från thesims.se hit till bloggen eftersom den hemsidan bara är uppe en begränsad tid för att man ska kunna spara sina dagböcker. Så här kommer berättelsen om Prinsessan Enya - under falsk identitet. © VagganPi (http://thesimsans.bloggplatsen.se) 03.10.2009 - 11.09.2010


Del 2: http://thesimsans.bloggplatsen.se/2012/09/16/8652265-berattelse-prinsessan-enya-under-falsk-identitet-del-2/

Del 3: http://thesimsans.bloggplatsen.se/2012/09/16/8652490-berattelse-prinsessan-enya-under-hemlig-identitet-del-3/

Sista delen: http://thesimsans.bloggplatsen.se/2012/09/16/8652674-berattelse-prinsessan-enya-under-falsk-identitet-sista-delen/


 "Prinsessan Enya - under falsk identitet" är den första delen i serien om Vinlands 17 åriga kronprinsessa.
Hon lever enlig henne själv ett perfekt liv i lyx och berömdhet men då hon vägrar göra sina sysslor som kronprinsessa får hennes föräldrar, drottningen och kungen av Vinland nog.
De skickar iväg henne till ett jordbrukscollege under sommaren där hon får göra allt som har med skitiga naglar och komockor att göra, och värst av allt, hon måste ta order från en charmig bondson som hela tiden går henne på nerverna.


 

Enya vaknade av att den varma Vinlandssolen lyste in genom hennes fönster som var fördraget av en rosa tunn gardin. Hon öppnade ögonen och satt sig långsamt upp, hon tittade runt omkring sig och log. Hon skulle aldrig kunna tröttna på sin omgivning här i Vinlands vita vackra slott. Hon reste sig upp och gick bort mot fönstret.
Med sina mjuka välomhändertagna händer tog hon tag i gardinen och drog den åt sidan så att morgonsolens strålar lättare hittade in i hennes ljuslila flickaktiga rum. Hon öppnade fönstret och andades in ett djupt andetag.
Det knackade på dörren tre gånger.
"Stig in." sa Enya och dörren öppnades och stängdes.
"Miss Waldorf, era dagskläder." sa hennes unga halvmexikanska barnflicka som jobbat för familjen sedan hon föddes.
"Tack, Anna." sa Enya värdigt.
Anna log och hjälpte kronprinsessan av med sitt nattlinne som var gjord av det finaste sammet man kunde köpa för pengar och hjälpte henne på med sin klänning för vardagliga ändamål.
"Drottningen hälsar att du inte får glömma välgörenhetsbesöket på ålderdomshemmet senare idag." sa Anna och snyggade till det sista på klänningen.
"Tack, Anna. Det ska jag inte glömma." sa Enya och Anna lämnade rummet.


 

Så fort dörren stängdes då Anna lämnade rummet med en liten nigning slappnade hennes hållning av lite.
Hon skulle aldrig visa sig undervärdig i närheten av hennes tjänare. Enya satt sig vid sitt lilla sminkbord och tog upp hårborsten och började borsta det långa blonda håret. Hon suckade. Hennes föräldrar hade bestämt att hon skulle borsta sitt eget hår och fixa sitt smink själv två gånger i veckan, varför visste hon inte riktigt. De ville att hon skulle inse att livet handlade om att göra saker själv och inte bara bli uppassad hela tiden, men det hade snarare motsatt effekt på Vinlands primadonna. Hon smörjde in huden med en mjukgörande salva på sin aknefria hud och tog fram sina sminksaker.Då hon hade haft lite mascara på ögonfransarna och lagt på lipgloss på sina välformade läppar stoppade hon ner fötterna i ett par dyra klackskor och gick ut från sitt rum. Hon gick graciöst nerför korkekstrappan som var handsnidad och dyrare än en vanlig människas hela hus.
"Godmorgon kronprinsessa." sa städerskan som var påväg till hennes rum. Som vanligt ignorerade Enya henne, hon ansåg att hon inte var värdig hennes uppmärksamhet.


Hon styrde stegen genom den massiva hallen. Golvet var av finaste sten och väggarna var prydda med dyra eftertraktade tavlor av berömda konstnärer. Enya gick rak i ryggen genom den långa hallen. För alla tjänarna som jobbade för kungafamiljen var alla slottets hallar oändliga, men inte för Enya. Hon var uppvuxen med lyx och rikedom och visste intet annat än just det. Då hon kom till slutet av hallen gick hon till vänster in i den lilla matsalen där hon och hennes familj brukade äta mat. Egentligen så var inte matsalen särskillt liten, men jämfört med välgörenhetsrummet där de brukade annordna stora middagar och bjuda in betydelsefulla personer till var det litet.
Hennes far sänkte tidningen.
"Godmorgon." sa han.
Enya bara nickade till svar och hennes föräldrar utbytte några ogillande blickar. De tyckte inte om att hon på den senaste tiden såg sig mer värdig än alla andra, inklusive dem.


Enyas lillasyster Rose som var 14 år och satt på den vänstra sidan av det stora bordet var sin systers totala motsats.
Hon var äventyrslysten och behandlade alla människor lika oavsett om de var fattiga eller rika. Rose drömde faktiskt i hemlighet om att få prova på ett liv utanför slottet. Alla söner till rika högt uppsatta personer intresserade henne inte. Hon ville ha en lortig och rolig pojkvän helst en som var med i ett rockband. Men det skulle aldrig komma på fråga sa hennes föräldrar. Enya satt sig på den högra långsidan mitt emot sin syster och tog en klunk från den upphällda nypressade apelsinjuicen.
"Måste jag till ålderdomshemmet?" frågade hon sedan sina föräldrar.
"De är ju gamla och stinker blöja." klagade Enya för fullt.
"Inte en sådan ton. Du är kronprinsessa och ja, du måste dit!" sa hennes mor strängt.
Enya stirrade surt ner i bordet och åt sin frukost. Varför var hon tvungen att gå på alla dessa välgörenhetsgrejer för fattiga människor? tänkte hon klagande och tog en tugga från sitt bröd.


Efter frukosten åkte kungen och drottningen bort för att uppfylla sina krav som kung och drottning av Vinland.
Rose åkte hem till en av sina vänner som Enya brukade kalla fattiga barbar. Nej, fattiga vänner var ingenting för Enya, dock fick de beundra henne så länge de höll sig på avstånd. Kanske var det den inställningen som gjorde att hon bara hade några få vänner. Enya skyndade upp till sitt rum och böt om till bikini och gick sedan ut på sin familjs ägor och lade sig i solstolen vid poolen. Åldringarna som hon egentligen skulle åka till om bara några minuter struntade hon blankt i. Att jobba på sin bränna var mycket intressantare. Hon hörde vattnet klucka mot poolkanterna, fåglarna som kvittrade då de lekte i luften. Mer hann hon inte lägga märke till då hon somnade bakom sina dyra solglasögon.


"Enya!   Du ska ju vara på ålderdomshemmet nu!" ropade Anna till Enya från andra sidan poolen.
Enya vaknade till och tittade surt på Anna. Hon gillade inte då hennes tjänare kallade henne vid sitt förnamn, inte ens Anna som varit i tjänst i hela 17 år för henne fick göra det.
"Drottningen kommer inte att bli glad." sa hon, vände på klacken och lämnade den solstekande Enya vid poolen.


Några timmar senare lyfte Enya på sin perfekta rumpa, hoppade ner i poolen och simmade till andra sidan och gick upp. Hon gick till sitt favorit badrum och duschade av sig och tog på sig några nya klädesplagg, sen gick hon in till sitt rum och ställde sig framför sin helfigursspegel och granskade sig själv med ett självbelåtet flin.
"Lika vacker som vanligt." sa hon till sig själv och slängde med håret.
Hennes rumstelefon ringde.
"Ja?" svarde hon självupptaget och himlade med ögonen över att ha blivit störd mitt i sina egoistiska tankar.
"Kungen och Drottningen vill se dig i finrummet för en kopp te." sa en röst som tillhörde en av slottets kökspersonal.
"Fine." sa Enya och lade på.
Hon gick ut från sitt rum och in till finrummet där hennes föräldrar satt och väntade på henne. Hon kunde se på långt håll att de inte var glada på henne.


"Du struntade i dina plikter idag." sa hennes far ogillande.
"Och det har du gjort ett antal gånger det här året." fyllde drottning Mariette i. Enya sa ingenting utan satt bara och tittade på dem och väntade på sin dom som inte kunde vara särskillt tuff. Kanske skulle hon bli av med sin laptop i några dagar, men det skulle hon klara av.
"Därför har din mor och jag bestämt att du ska till en bondgård ute på landet som ligger långt ifrån Vinland."
Enya tappade hakan och bara stirrade på dem.
"Hela sommaren och du åker ikväll." sa kungen och såg på henne med en hård blick.
Enya reste sig bestört.
"VA!?" skrek hon.
"Din far och jag anser att det är till det bästa." sa drottningen.
"Det kan ni glömma!" fräste hon.
"Du har inget val." svarade hennes mor.
Kungen och drottningen reste på sig.
"Det är bäst att du sätter igång och packar, och nej. Du får inte ta hjälp av Anna." sa fadern och de lämnade rummet.


 

Enya kokade av ilska där hon stod i sitt rum och packade saker hon skulle ha med sig till bondgården. Hon hade inte fått veta vart den låg men hon förstog att hon inte skulle kunna ta sig hem därifrån. Aldrig hade hon fått ett straff förut som var så tufft som detta, men hon lovade sig själv att hon skulle klara det. De skulle nog få se.
Hon öppnade garderoben och tog ut en hel drös med klänningar och klackskor och packade ner dem i en utav resväskorna. Hon hade fått en lapp om vad hon skulle behöva ha med sig, men aldrig i livet att hon skulle gå runt i jeans och slabbiga t-shirtar. Lite stolthet får man väl ha. Men bara för att göra sina föräldrar nöjda tog hon några par och slängde ner dem i väskan.
Hon skrapade ihop sina smink- och hår produkter och andra nödvändiga saker och stängde igen väskan med en smäll.
Hon gick ett varv i sitt rum och memorerade varenda liten sak i sitt minne och skulle just lämna rummet då hon kom på att hon glömt sin plattång och dator. Hon packade ner sakerna och gick ut. Lyckligtvis fick hon hjälp med att bära ner de många väskorna till bilen som skulle ta henne till flygplatsen. Det var åtminstonde ett plus.


Efter många predikor om att mejla hem varje dag och att vara snäll mot alla satt hon sig i bilen.
"Enya, öppna det här då du sitter på planet!" sa hennes syster Rose och gav henne ett kuvert genom bilfönstret.
Enya tog det utan att tacka och manade på chaffören.
"Steve, vet du vart mitt flyg går?" frågade hon vänligt och lite lirkande.
"Jag har fått order om att inte berätta.."
"Jag är kronprinsessa, hur vågar du trotsa mig!" fräste hon.
Steve ryckte till, han visste mycket väl vad hon var i stånd att göra om hon inte fick sin vilja igenom.
Kungahusets förra kock fick sparken för att han inte stannade kvar några timmar efter sitt skift och Steve hade inte råd att mista sitt jobb.
"Flyget går till Devonshire i sydvästra england, miss kunglighet." sa han så respektfullt han bara kunde.
"Tack Steve." sa hon och log sött.
Hmm, england. Där är det fint, tänkte hon och rabblade igenom alla juvel- och klädaffärer hon skulle vilja besöka.

Bilen körde upp på flygplatsen så nära hennes privata jetplan som möjligt under Enyas order så att hon skulle slippa gå för långt i sina skyhöga klackar.
Steve klev ur bilen och höll upp dörren för henne.
"Kronprinsessan, välkommen. Jag hoppas att du får en trevlig resa." sa flygvärdinnan som tog emot henne inne i planet.
"Skulle jag kunna få en 'Strawberry crush'?" frågade Enya och gick och satt sig på ett av de lyxiga röda sätena.
"Javisst, ms Waldorf." sa värdinnan, bugade och skyndade iväg.
Enya lade handväskan på stolen bredvid och riktade blicken ut genom flygplansfönstret.
Åh vad hon skulle sakna Vinlands fina marker.
Värdinnan kom tillbaka med hennes drink på ett guldfärgat fat.
Drinken såg utsökt ut, den var knallröd med krossad is i toppen och glaskanten var spetsad av en stor jordgubbe.
"Dags för uppstigning, jag ber er vackra kunglighet att spänna fast er och njuta av resan." hördes pilotens röst i högtalaren.
Enya gjorde som han sa och smuttade på sin drink.
Värdinnan skyndade iväg och satt sig på sin plats på andra sidan planet.

Då de var uppe i luften tog Enya upp en minispegel och fixade till sitt hår.
Så kom hon på att hon fått ett brev av sin syster.
Hon tog fram det och läste.

"Kära Enya!
Jag är så glad för din skull. Jag skulle kunna göra nästan vad som helst för att få resa i ditt ställe till vackra england.
Jag önskar dig all välmående på färden.
//Din syster Rose."

I kuveret fanns ännu ett brev som var från hennes föräldrar.
"Älskade Enya, när du landar så ska du inte längre presentera dig själv som Kronprinsessan Enya Waldorf från Vinland utan här är din nya, falska identitet."
Enya kunde knappt tro sina ögon.
Hon hette nu Kate Dunmore, dotter till vanliga mellanklassiga föräldrar


 Taxin åkte sin väg och lämnade Enya vid vägkanten. Hon var väldigt upprörd vid det här tillfället. Aldrig i hela hennes liv hade hon varit tvungen att sitta i en skitig taxi med en snusande alkoholstinkande taxichaffis. Hon längtade redan hem.
Enyas blick föll på den långa slingriga grusvägen hon skulle bli tvungen att gå för att komma till bondgården och hon kände tårarna välla nedför sina kinder.
Som kronprinsessa grät hon aldrig, men nu var hon ju Kate Dunmore så det sket hon fullständigt i.


Hon började gå med resväskorna skutandes i en pack-vagn framför sig.
Plötsligt råkade hon trampa ner i en liten grop i vägen och vrickade foten.
"Jävla skitväg!" skrek hon ut över den öde marken.
Solen stekte och hennes hår låg fastklibbat mot hennes svettiga kind men trots det gav inte våran envisa kronprinsessa upp. Hon hade svurit på att hon skulle klara av sommaren och triumfiera över sina föräldrar då hon kom tillbaka till Vinland. Mitt älskade Vinland, tänkte hon förtvivlat.
Hon var iallafall glad över att hon bytit om till klänning på planet för annars skulle hon redan ha gett upp för länge sedan.


Då hon lyckats vricka sina båda fötter så att det riktigt bultade i dem för första gången i hennes liv kunde hon se ett damm-moln komma mot henne.
"Åhnej." pep hon och lade händerna för ansiktet för att skydda det från den yvande sanden.
Hon kunde höra en bil tvärstanna så att gruset yrde.
Enya vågade sig på att kika mellan fingrarna och då hon såg en medelålders man kliva ur bilen sänkte hon händerna.
Han började gå mot henne och hon kände hur självkänslan sjönk undan där hon stod och såg ut som en ruffsig uteliggare.
"Hej, är det du som är Kate Dunmore? Jag heter Bob Johnson, det är jag som äger gården som ligger en bit härifrån. Dina föräldrar ringde och bad mig hämta upp dig här." sa mannen.
Enya ville skrika nej, men hon hade ingen lust att gå hela vägen med ömmande fötter.
"Mmm." mumlade hon surt.
Mannen log och bar upp hennes väskor på flaket.
"Du kan gå in i bilen och sätta dig." sa han.
Enya grimaserade åt hans lantiga dialekt men gjorde som han sa.
Hon använde en kan av klänningen till att öppna dörren med för vem visste vad det fanns för bakterier där.


 Enya kunde höra hur det dunkade då Bob slängde upp hennes väskor på flaket.
"Kan människan inte vara lite försiktig?" mumlade hon förskräckt tyst för sig själv.
Hon hade ju faktiskt sin dator i en av dem.
Då han var klar, tack gode gud för det, så satt han sig bakom ratten och smällde igen dörren så hårt att Enya ryckte till.
Han startade motorn, vände bilen och körde tillbaka mot gården.
Det var fasligt vad mycket gropar och gupp det ska vara då, tänkte Enya irriterat.
"Nästan som om brösten flyger upp i taket.." mumlade hon.
"Va?" frågade Bob som tydligen trodde hon pratade med honom.
"Jo jag undrade bara vilka fler som jobbar på gården." sa hon med falsk vänlighet men Bob verkade inte märka det.
"Det är ju en del, men om det är något du undrar över eller så är det bara att komma till mig eller Pete."


Bob svängde in på en jordig liten uppfart, de hoppade ur bilen och började gå upp mot gården jämsides.
"Och vem är Pete?" frågade hon och rynkade på näsan då hon kände stanken, stanken av kobajs.
Bob stannade.
"Det där..är Pete." sa han och gjorde en gest med handen.
Enya tittade upp och hon höll på att ramla baklänges. Mitt framför henne stog en ung man som inte kunde vara så mycket äldre än hon själv. Enya gissade på att han var runt 23.
"Det är han som har hand om din grupp." skrockade han åt hennes min och började gå mot ladan.
Enyas blick var fortfarande klistrad på Pete och det slog henne med ens att han verkligen skulle behöva hjälp med att välja ut kläder. Jeans, linne, cowboy-boots och cowboyhatt var verkligen ingen hit.


    "Tjena!" hälsade han och log snett åt hennes klackskor som verkligen inte passade in på ett lantbruk, det gjorde ioförsig inte hennes klänning heller.
Enya nickade bara som hälsning.
"Du är visst först."
Enya höjde på ögonbrynet som för att säga vad-menar-du-med-det, men så kom hon på att hon såklart inte var den enda som skulle stanna här i Devon över sommaren.
"Tydligen." sa hon och slängde bak håret.
"Jag har några väskor i Bobs bil som jag skulle behöva hjälp med att bära in. Vilket blir mitt rum?" frågade hon och hennes prinsessfasoner verkligen lyste omkring henne.
"Där kommer de andra." sa han för att byta samtalsämne.
Enya vände sig om.
På grusvägen kom det fyra tjejer gåendes mot dem.
"Hejsan Pete!" sa en blond tjej och fnittrade.
På sidan om henne kom det en mörkhyad tjej, en mörkhårig och bakom dem kom en brunhårig tjej med toffsar i håret och nättröja.
"Hej Gloria, Shene." hälsade han.
Shene som var den mörkhyade lite kraftiga tjejen bredvid Gloria log ett bländade leende och Gloria skyndade sig fram och gav honom en kram.
Enya påminde sig själv om att byta hennes tandkräm till fotsalva lite senare.


  Pete såg lite överrumplad ut då Gloria äntligen släppte taget om hans välmusklade överkropp. Men han log.
"Gloria och Shene är här för andra året i rad.." förklarade han för de andra tre.
Enya fnyste irriterat. Gloria vände sig om och stirrade rakt på henne.
"Och vem är du? Det ser ut som att du inte ens har en aning om hur man klappar en kattunge."
Enya blängde på henne, om det fanns ett lockande tillfälle att vifta med sin höga titel skulle det vara nu. Men hon hade sina order från kungen speciellt.
Pete såg från den ena till den andra.
"Om ni kommer den här vägen så ska jag visa er vart ni ska sova och spendera eran lediga tid på." sa han och började gå.
Gloria och Shene gick arm i arm bredvid honom och kastade elaka blickar på Enya.
En liten tjej som inte såg ut att vara äldre än Rose skuttade efter Gloria och Shene. Enya himlade med ögonen och väntade på att tjejen med nättröjan också skulle följa efter dem som en hund.
Men det gjorde hon inte.
"Hej, jag heter Maria." sa hon och tittade på Enya.
"En..Kate." hälsade hon tillbaka.
"Du har aldrig varit på en bondgård va?" frågade Maria och tittade på Enyas kläder.
"Nej." svarade hon kort.
Mer hann de inte samtala förns Pete ledde dem in i den lilla stugan.


  Enya såg sig omkring i det smaklösa lantiga lilla rummet de nu stod i.
Det såg ut som ett litet allt-i-allo rum eftersom det tydligen skulle föreställa både kök och vardagsrum på samma gång.
"Det är då i den här stugan ni ska hålla till när ni inte har några sysslor på gården." pratade Pete på.
"Ni har ett sovrum och toaletten finns där borta."
"Vänta nu, menar du att JAG ska dela rum med alla de där?!" frågade Enya i falsett.
Alla tjejerna stirrade på henne med ogillande blick.
"Ja.." sa Pete och kliade sig i pannan.
Enya rös till och såg ut som om hon var fångad vid världens ände.
Pete började tala igen och på så sett hindrade han tjejgruppens elaka kommentarer.
"När ni har packat upp och känner er som hemma så hade Bob och jag tänkt ha en liten grillning. Så om ni kommer ut till ja vad ska vi säga...klockan sju?"
Pete började gå mot dörren men hejdade sig precis innan han gick ut.
"Kommer du Kate?" frågade han.
Enya tittade upp på honom.
Vad hade hon gjort nu då som inte herr bondpöjk gillade?
Gloria var på väg att protestera men Pete hade redan lämnat stugan.


 Enya skyndade sig efter honom och fick springa för att hinna ikapp hans långa steg.
"Hur vet du vad jag heter?" frågade hon eftersom Enya var väldigt säker på att hon inte presenterat sig för honom.
"Du är den enda med långt blont hår." svarade han och fortsatte gå.
Då han märkte att hon var tvungen att småspringa för att hänga med log han sitt snea leende och saktade ner stegen lite.
Han stannade vid den oranga pickupen.
"Är det här dina väskor?" frågade han och kikade ner på fyra väskor i olika storlekar.
"Ja, men var försiktig med den översta, min laptop och mitt smink är i den!"
Pete tittade på henne som om hon inte vore riktigt klok, men sa ingenting.
Han började lyfta ner väskorna från bilflaket.
"Om du bär de där två så tar jag dom hära." sa han och pekade på de återstående två väskorna.
"Men jag kan inte bära, jag har nyss fått mina naglar fixade." sa hon och höll upp sina franskmanikyrerade naglar.
Pete lyfte upp tre resväskor och började gå med dem mot stugan.
"Men..den här då!?" ropade hon efter honom.
Då hon inte fick något svar svor hon för sig själv och lyfte upp datorväskan.
Det tog sin lilla tid för henne att komma in i stugan igen eftersom hon inte ville skada sina naglar.
Pete hann gå in, ut och mot ladan innan hon ens hann gå innanför tröskeln till gästhuset.
Hon mumlade några ilskna meningar då han slängde en blick på henne utan att hjälpa till.
"Elaka ohjälpsamma bondfä.Ful som koskit är han också med sitt fördömda flin."

  Inne i stugan var det livat, folk bråkade om vem som skulle ha vilken säng och vem som skulle ta hand om tvätten vilka dagar.
Enya tog dystert fram sin dator ur väskan och satt sig vid det lilla runda köksbordet som liksom nästan allt annat i rummet var grönt.
Hon gick in på sin mail och började fundera på vad hon skulle skriva till sina föräldrar.
"Har du en dator med dig?" sa Maria och satt sig ner på en stol vid henne.
"Mm." mumlade Enya. Hon var inte intresserad av att bli vän med någon som inte var rik och det antog hon att Maria inte var med tanke på hennes kläder och hållning.
"Jag hoppas att du har lösen på den för jag hörde Gloria klaga över att det inte fanns någon dator i stugan."
Enya stelnade till och såg upp från skärmen.
"Vilken tur att det bara är jag som kan komma in på den då." svarade hon och riktade blicken mot skärmen igen.
Lilla Melinda kom ut från toaletten och satt sig i soffan framför tv.
"Äntligen är toan ledig." sa Maria och skyndade iväg innan någon annan hann ta den.
Enya började på sitt mail :


' Hej mamma & pappa.
Jag är nu framme vid gården, men om Bob inte hade hämtat mig skulle jag nog fortfarande vara ute i ödemarken.
Vi ska snart ha en liten barbeque och det ser jag fram emot eftersom jag är utsvulten.
Kram, Enya.'


Hon försökte låta så munter som möjligt för hon ville inte att de skulle tro att hon inte klarade av en dag utan sitt slott, vilket faktiskt var sant.

  Klockan började närma sig sju och det hade redan börjat mörkna, det var så mörkt att man knappt kunde tro att det var mitt i sommaren.
"Tjejer kom och kolla!   De håller på att bära ut grejor." ropade Shene.
Gloria skyndade sig till fönstret och Melinda som tydligen hade blivit deras största beundrare redan svansade efter.
"Ååh, han är så snygg. Iiih han ska bära ut grillen nu. Titta på hans armmuskler!"
Enya rynkade på näsan, hur de kunde tycka att en sådan bondtölp är snygg var en gåta för henne.
"Kate heter du va?" frågade Gloria.
"Aa.." sa Enya.
"Tycker inte du att Pete är snygg?" frågade hon kritiskt då Enya inte flockades tillsammans med dem runt fönstret.
Enya ryckte på axlarna och stängde av datorn.
"Själv skulle jag så gärna vilja bli av med oskulden till honom." suckade Gloria.
"Men du är ju inte oskuld." sa Shene.
Gloria slog till henne.
"Nej, men om jag kunde bli av med den igen skulle det defenitivt vara med honom." sa hon surt.
De andra skrattade, förutom Enya som verkade väldigt ointresserad. Fasst egentligen var hon idel öra, allt de sa som hon skulle kunna använda emot dem lade hon på minnet. Särskillt den där fåntratten Gloria.
Hon stoppade ner sin dator i väskan igen och la ifrån sig den.


Då klockan slog sju lämnade tjejerna stugan och gick ut på gården igen.
Bob och Pete hade burit ut tre små bord med tillhörande stolar där de skulle sitta och äta.
"Ohoj!" ropade Bob och viftade med stekspaden där han stog vid den röda grillen.
"Ikväll blir det korv med bröd som en liten mysig välkomstfest." sa han och vände på korvarna.
Pete satt redan vid bordet och tjejerna bestämde sig för att göra honom sällskap.
Enya muttrade något då hon satt sig bredvid Pete.
Då hon tittade upp såg hon att han satt och flinade mot henne.
"Så du fick in väskan trots dina fixade naglar?" viskade han ironiskt.
Enya blängde på honom utan att svara.
Petes flin blev ännu bredare.

  Nästa morgon vaknade Enya tidigt av att hon behöve gå på toa. Hon tassade genom hallen i bara underkläderna och när hon gick förbi ytterdörren öppnades den och Pete steg in. Enya dundrade rakt in i honom.
"Godmorgon." sa Pete och tog tag i hennes bara armar så att hon inte skulle ramla baklänges.
Enya visste inte vad hon skulle säga, hon hade aldrig tidigare dundrat in i en kille i bara underkläderna.
Hon såg upp i hans ansikte och hennes ansiktsuttryck mjuknade lite då hon såg in i hans ögon.
De hade en sådan fin brun nyans, och de var fina.
Enya kände sig lite snurrig och blev plötsligt väldigt uppmärksam på hur han rörde sig.
Men så släppte han hennes armar och ögonblicket var över.
Melinda stack ut sitt huvud genom dörren och fick syn på dem.
"Godmorgon." sa Pete.
"Meddelar ni båda de andra tjejerna om att ni ska ha ätit frukost och vara klädda för att vara i ladan om en timme." sa Pete, kastade en extra blick på Enya och gick.
Melinda gav henne en misstänksam blick innan hon försvann in till sovrummet igen för att väcka de andra.
Enya gick på skakiga ben in till badrummet för att gå på toa och ta en uppfriskande dusch.

  Då alla tjejerna kommit upp ur sängen blev det åter livat i den lilla stugan.
Det fanns bara ett badrum och alla tjaffsade om vilken som skulle få ducha först.
Då Enya kom ut ur badrummet med en handduk runt kroppen möttes hon av en skara upprörda blickar.
"Det tog sin lilla tid." fräste Gloria och skyndade sig in i badrummet.
Enya stog helt paff och såg på de andra som stirrade på henne.
Maria tog henne lite diskret i armen och drog med sig henne till sovrummet.
"Du kan få låna lite kläder och skor av mig om du vill."
Enya var på väg att protestera, aldrig i livet att hon ville ha på sig någon annans begagnade kläder.
"Om du inte vill att Pete ska tycka du är en riktig bitch.." tillade hon.
Enya tittade misstänksamt på henne men nickade.
Maria började rota fram några byxor och tröjor i sin resväska.
"Jag har sett blickarna han ger dig." viskade Maria och räckte henne ett par slitna jeans och ett linne.
"Och vad ska det betyda? Han tittar ju på oss alla." sa Enya oförstående.
Maria gav henne en menande blick och vände sig om så att Enya kunde byta om utan att känna sig iaktagen.
"Vad?" frågade Enya irriterat.
"I'm just saying.." sa Maria och man kunde riktigt höra skadeglädjen i hennes röst.
"Jag såg hur han log mot dig i går under middagen."
Enya himlade med ögonen och tog på sig det sista plagget.
"Han är inte min typ." svarade hon.
Maria vände sig om.
"Säger du det så.." sa Maria, men hon lät inte fullt övertygad.

Presentation

   

Hej och välkommen till simsbloggen som satsar på kvalitet framför kvantitet!

 

Sidan är under uppbyggnad och ser därför lite knasig ut för tillfället.

Sök ett inlägg

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2014
>>>

Omröstning

Vad vill du se mer av på bloggen?
 Fina och roliga bilder
 Berättelser
 Utmaningar
 Guider
 Tips och downloads
 Frågor och svar
 Recensioner

Senaste inläggen

The Sims 4 kommer 2014!

Berättelser

 

Kategorier

Copyright

Allt som läggs upp i bloggen, videor, bilder text osv. ägs av mig och får inte användas av någon annan. Allt i bloggen skyddas av upphovsrättslagen och du begår ett brott genom att låna saker från den här sidan utan mitt tillstånd.

 Vissa bilder och trailar som jag lägger upp är från EA och dessa är du välkommen att dela, är du osäker på vilka - fråga! Så slipper det bli missförstånd.

 Försöker stämpla mina egna bilder men inte alltid jag hinner med alla!

Följ bloggen

Följ thesimsans med Blogkeen
Följ thesimsans med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se