Tänkte att jag skulle ta och föra över mina berättelser från thesims.se hit till bloggen eftersom den hemsidan bara är uppe en begränsad tid för att man ska kunna spara sina dagböcker. Så här kommer berättelsen om Prinsessan Enya - under falsk identitet. © VagganPi (http://thesimsans.bloggplatsen.se) 03.10.2009 - 11.09.2010

Del 2: http://thesimsans.bloggplatsen.se/2012/09/16/8652265-berattelse-prinsessan-enya-under-falsk-identitet-del-2/

Del 3: http://thesimsans.bloggplatsen.se/2012/09/16/8652490-berattelse-prinsessan-enya-under-hemlig-identitet-del-3/

Sista delen: http://thesimsans.bloggplatsen.se/2012/09/16/8652674-berattelse-prinsessan-enya-under-falsk-identitet-sista-delen/

 "Prinsessan Enya - under falsk identitet" är den första delen i serien om Vinlands 17 åriga kronprinsessa.
Hon lever enlig henne själv ett perfekt liv i lyx och berömdhet men då hon vägrar göra sina sysslor som kronprinsessa får hennes föräldrar, drottningen och kungen av Vinland nog.
De skickar iväg henne till ett jordbrukscollege under sommaren där hon får göra allt som har med skitiga naglar och komockor att göra, och värst av allt, hon måste ta order från en charmig bondson som hela tiden går henne på nerverna.

Enya vaknade av att den varma Vinlandssolen lyste in genom hennes fönster som var fördraget av en rosa tunn gardin. Hon öppnade ögonen och satt sig långsamt upp, hon tittade runt omkring sig och log. Hon skulle aldrig kunna tröttna på sin omgivning här i Vinlands vita vackra slott. Hon reste sig upp och gick bort mot fönstret.
Med sina mjuka välomhändertagna händer tog hon tag i gardinen och drog den åt sidan så att morgonsolens strålar lättare hittade in i hennes ljuslila flickaktiga rum. Hon öppnade fönstret och andades in ett djupt andetag.
Det knackade på dörren tre gånger.
"Stig in." sa Enya och dörren öppnades och stängdes.
"Miss Waldorf, era dagskläder." sa hennes unga halvmexikanska barnflicka som jobbat för familjen sedan hon föddes.
"Tack, Anna." sa Enya värdigt.
Anna log och hjälpte kronprinsessan av med sitt nattlinne som var gjord av det finaste sammet man kunde köpa för pengar och hjälpte henne på med sin klänning för vardagliga ändamål.
"Drottningen hälsar att du inte får glömma välgörenhetsbesöket på ålderdomshemmet senare idag." sa Anna och snyggade till det sista på klänningen.
"Tack, Anna. Det ska jag inte glömma." sa Enya och Anna lämnade rummet.

Så fort dörren stängdes då Anna lämnade rummet med en liten nigning slappnade hennes hållning av lite.
Hon skulle aldrig visa sig undervärdig i närheten av hennes tjänare. Enya satt sig vid sitt lilla sminkbord och tog upp hårborsten och började borsta det långa blonda håret. Hon suckade. Hennes föräldrar hade bestämt att hon skulle borsta sitt eget hår och fixa sitt smink själv två gånger i veckan, varför visste hon inte riktigt. De ville att hon skulle inse att livet handlade om att göra saker själv och inte bara bli uppassad hela tiden, men det hade snarare motsatt effekt på Vinlands primadonna. Hon smörjde in huden med en mjukgörande salva på sin aknefria hud och tog fram sina sminksaker.Då hon hade haft lite mascara på ögonfransarna och lagt på lipgloss på sina välformade läppar stoppade hon ner fötterna i ett par dyra klackskor och gick ut från sitt rum. Hon gick graciöst nerför korkekstrappan som var handsnidad och dyrare än en vanlig människas hela hus.
"Godmorgon kronprinsessa." sa städerskan som var påväg till hennes rum. Som vanligt ignorerade Enya henne, hon ansåg att hon inte var värdig hennes uppmärksamhet.

Hon styrde stegen genom den massiva hallen. Golvet var av finaste sten och väggarna var prydda med dyra eftertraktade tavlor av berömda konstnärer. Enya gick rak i ryggen genom den långa hallen. För alla tjänarna som jobbade för kungafamiljen var alla slottets hallar oändliga, men inte för Enya. Hon var uppvuxen med lyx och rikedom och visste intet annat än just det. Då hon kom till slutet av hallen gick hon till vänster in i den lilla matsalen där hon och hennes familj brukade äta mat. Egentligen så var inte matsalen särskillt liten, men jämfört med välgörenhetsrummet där de brukade annordna stora middagar och bjuda in betydelsefulla personer till var det litet.
Hennes far sänkte tidningen.
"Godmorgon." sa han.
Enya bara nickade till svar och hennes föräldrar utbytte några ogillande blickar. De tyckte inte om att hon på den senaste tiden såg sig mer värdig än alla andra, inklusive dem.

Enyas lillasyster Rose som var 14 år och satt på den vänstra sidan av det stora bordet var sin systers totala motsats.
Hon var äventyrslysten och behandlade alla människor lika oavsett om de var fattiga eller rika. Rose drömde faktiskt i hemlighet om att få prova på ett liv utanför slottet. Alla söner till rika högt uppsatta personer intresserade henne inte. Hon ville ha en lortig och rolig pojkvän helst en som var med i ett rockband. Men det skulle aldrig komma på fråga sa hennes föräldrar. Enya satt sig på den högra långsidan mitt emot sin syster och tog en klunk från den upphällda nypressade apelsinjuicen.
"Måste jag till ålderdomshemmet?" frågade hon sedan sina föräldrar.
"De är ju gamla och stinker blöja." klagade Enya för fullt.
"Inte en sådan ton. Du är kronprinsessa och ja, du måste dit!" sa hennes mor strängt.
Enya stirrade surt ner i bordet och åt sin frukost. Varför var hon tvungen att gå på alla dessa välgörenhetsgrejer för fattiga människor? tänkte hon klagande och tog en tugga från sitt bröd.

Efter frukosten åkte kungen och drottningen bort för att uppfylla sina krav som kung och drottning av Vinland.
Rose åkte hem till en av sina vänner som Enya brukade kalla fattiga barbar. Nej, fattiga vänner var ingenting för Enya, dock fick de beundra henne så länge de höll sig på avstånd. Kanske var det den inställningen som gjorde att hon bara hade några få vänner. Enya skyndade upp till sitt rum och böt om till bikini och gick sedan ut på sin familjs ägor och lade sig i solstolen vid poolen. Åldringarna som hon egentligen skulle åka till om bara några minuter struntade hon blankt i. Att jobba på sin bränna var mycket intressantare. Hon hörde vattnet klucka mot poolkanterna, fåglarna som kvittrade då de lekte i luften. Mer hann hon inte lägga märke till då hon somnade bakom sina dyra solglasögon.

"Enya!   Du ska ju vara på ålderdomshemmet nu!" ropade Anna till Enya från andra sidan poolen.
Enya vaknade till och tittade surt på Anna. Hon gillade inte då hennes tjänare kallade henne vid sitt förnamn, inte ens Anna som varit i tjänst i hela 17 år för henne fick göra det.
"Drottningen kommer inte att bli glad." sa hon, vände på klacken och lämnade den solstekande Enya vid poolen.

Några timmar senare lyfte Enya på sin perfekta rumpa, hoppade ner i poolen och simmade till andra sidan och gick upp. Hon gick till sitt favorit badrum och duschade av sig och tog på sig några nya klädesplagg, sen gick hon in till sitt rum och ställde sig framför sin helfigursspegel och granskade sig själv med ett självbelåtet flin.
"Lika vacker som vanligt." sa hon till sig själv och slängde med håret.
Hennes rumstelefon ringde.
"Ja?" svarde hon självupptaget och himlade med ögonen över att ha blivit störd mitt i sina egoistiska tankar.
"Kungen och Drottningen vill se dig i finrummet för en kopp te." sa en röst som tillhörde en av slottets kökspersonal.
"Fine." sa Enya och lade på.
Hon gick ut från sitt rum och in till finrummet där hennes föräldrar satt och väntade på henne. Hon kunde se på långt håll att de inte var glada på henne.

"Du struntade i dina plikter idag." sa hennes far ogillande.
"Och det har du gjort ett antal gånger det här året." fyllde drottning Mariette i. Enya sa ingenting utan satt bara och tittade på dem och väntade på sin dom som inte kunde vara särskillt tuff. Kanske skulle hon bli av med sin laptop i några dagar, men det skulle hon klara av.
"Därför har din mor och jag bestämt att du ska till en bondgård ute på landet som ligger långt ifrån Vinland."
Enya tappade hakan och bara stirrade på dem.
"Hela sommaren och du åker ikväll." sa kungen och såg på henne med en hård blick.
Enya reste sig bestört.
"VA!?" skrek hon.
"Din far och jag anser att det är till det bästa." sa drottningen.
"Det kan ni glömma!" fräste hon.
"Du har inget val." svarade hennes mor.
Kungen och drottningen reste på sig.
"Det är bäst att du sätter igång och packar, och nej. Du får inte ta hjälp av Anna." sa fadern och de lämnade rummet.

Enya kokade av ilska där hon stod i sitt rum och packade saker hon skulle ha med sig till bondgården. Hon hade inte fått veta vart den låg men hon förstog att hon inte skulle kunna ta sig hem därifrån. Aldrig hade hon fått ett straff förut som var så tufft som detta, men hon lovade sig själv att hon skulle klara det. De skulle nog få se.
Hon öppnade garderoben och tog ut en hel drös med klänningar och klackskor och packade ner dem i en utav resväskorna. Hon hade fått en lapp om vad hon skulle behöva ha med sig, men aldrig i livet att hon skulle gå runt i jeans och slabbiga t-shirtar. Lite stolthet får man väl ha. Men bara för att göra sina föräldrar nöjda tog hon några par och slängde ner dem i väskan.
Hon skrapade ihop sina smink- och hår produkter och andra nödvändiga saker och stängde igen väskan med en smäll.
Hon gick ett varv i sitt rum och memorerade varenda liten sak i sitt minne och skulle just lämna rummet då hon kom på att hon glömt sin plattång och dator. Hon packade ner sakerna och gick ut. Lyckligtvis fick hon hjälp med att bära ner de många väskorna till bilen som skulle ta henne till flygplatsen. Det var åtminstonde ett plus.

Efter många predikor om att mejla hem varje dag och att vara snäll mot alla satt hon sig i bilen.
"Enya, öppna det här då du sitter på planet!" sa hennes syster Rose och gav henne ett kuvert genom bilfönstret.
Enya tog det utan att tacka och manade på chaffören.
"Steve, vet du vart mitt flyg går?" frågade hon vänligt och lite lirkande.
"Jag har fått order om att inte berätta.."
"Jag är kronprinsessa, hur vågar du trotsa mig!" fräste hon.
Steve ryckte till, han visste mycket väl vad hon var i stånd att göra om hon inte fick sin vilja igenom.
Kungahusets förra kock fick sparken för att han inte stannade kvar några timmar efter sitt skift och Steve hade inte råd att mista sitt jobb.
"Flyget går till Devonshire i sydvästra england, miss kunglighet." sa han så respektfullt han bara kunde.
"Tack Steve." sa hon och log sött.
Hmm, england. Där är det fint, tänkte hon och rabblade igenom alla juvel- och klädaffärer hon skulle vilja besöka.

Bilen körde upp på flygplatsen så nära hennes privata jetplan som möjligt under Enyas order så att hon skulle slippa gå för långt i sina skyhöga klackar.
Steve klev ur bilen och höll upp dörren för henne.
"Kronprinsessan, välkommen. Jag hoppas att du får en trevlig resa." sa flygvärdinnan som tog emot henne inne i planet.
"Skulle jag kunna få en 'Strawberry crush'?" frågade Enya och gick och satt sig på ett av de lyxiga röda sätena.
"Javisst, ms Waldorf." sa värdinnan, bugade och skyndade iväg.
Enya lade handväskan på stolen bredvid och riktade blicken ut genom flygplansfönstret.
Åh vad hon skulle sakna Vinlands fina marker.
Värdinnan kom tillbaka med hennes drink på ett guldfärgat fat.
Drinken såg utsökt ut, den var knallröd med krossad is i toppen och glaskanten var spetsad av en stor jordgubbe.
"Dags för uppstigning, jag ber er vackra kunglighet att spänna fast er och njuta av resan." hördes pilotens röst i högtalaren.
Enya gjorde som han sa och smuttade på sin drink.
Värdinnan skyndade iväg och satt sig på sin plats på andra sidan planet.

Då de var uppe i luften tog Enya upp en minispegel och fixade till sitt hår.
Så kom hon på att hon fått ett brev av sin syster.
Hon tog fram det och läste.

"Kära Enya!
Jag är så glad för din skull. Jag skulle kunna göra nästan vad som helst för att få resa i ditt ställe till vackra england.
Jag önskar dig all välmående på färden.
//Din syster Rose."

I kuveret fanns ännu ett brev som var från hennes föräldrar.
"Älskade Enya, när du landar så ska du inte längre presentera dig själv som Kronprinsessan Enya Waldorf från Vinland utan här är din nya, falska identitet."
Enya kunde knappt tro sina ögon.
Hon hette nu Kate Dunmore, dotter till vanliga mellanklassiga föräldrar

 Taxin åkte sin väg och lämnade Enya vid vägkanten. Hon var väldigt upprörd vid det här tillfället. Aldrig i hela hennes liv hade hon varit tvungen att sitta i en skitig taxi med en snusande alkoholstinkande taxichaffis. Hon längtade redan hem.
Enyas blick föll på den långa slingriga grusvägen hon skulle bli tvungen att gå för att komma till bondgården och hon kände tårarna välla nedför sina kinder.
Som kronprinsessa grät hon aldrig, men nu var hon ju Kate Dunmore så det sket hon fullständigt i.

Hon började gå med resväskorna skutandes i en pack-vagn framför sig.
Plötsligt råkade hon trampa ner i en liten grop i vägen och vrickade foten.
"Jävla skitväg!" skrek hon ut över den öde marken.
Solen stekte och hennes hår låg fastklibbat mot hennes svettiga kind men trots det gav inte våran envisa kronprinsessa upp. Hon hade svurit på att hon skulle klara av sommaren och triumfiera över sina föräldrar då hon kom tillbaka till Vinland. Mitt älskade Vinland, tänkte hon förtvivlat.
Hon var iallafall glad över att hon bytit om till klänning på planet för annars skulle hon redan ha gett upp för länge sedan.

Då hon lyckats vricka sina båda fötter så att det riktigt bultade i dem för första gången i hennes liv kunde hon se ett damm-moln komma mot henne.
"Åhnej." pep hon och lade händerna för ansiktet för att skydda det från den yvande sanden.
Hon kunde höra en bil tvärstanna så att gruset yrde.
Enya vågade sig på att kika mellan fingrarna och då hon såg en medelålders man kliva ur bilen sänkte hon händerna.
Han började gå mot henne och hon kände hur självkänslan sjönk undan där hon stod och såg ut som en ruffsig uteliggare.
"Hej, är det du som är Kate Dunmore? Jag heter Bob Johnson, det är jag som äger gården som ligger en bit härifrån. Dina föräldrar ringde och bad mig hämta upp dig här." sa mannen.
Enya ville skrika nej, men hon hade ingen lust att gå hela vägen med ömmande fötter.
"Mmm." mumlade hon surt.
Mannen log och bar upp hennes väskor på flaket.
"Du kan gå in i bilen och sätta dig." sa han.
Enya grimaserade åt hans lantiga dialekt men gjorde som han sa.
Hon använde en kan av klänningen till att öppna dörren med för vem visste vad det fanns för bakterier där.

 Enya kunde höra hur det dunkade då Bob slängde upp hennes väskor på flaket.
"Kan människan inte vara lite försiktig?" mumlade hon förskräckt tyst för sig själv.
Hon hade ju faktiskt sin dator i en av dem.
Då han var klar, tack gode gud för det, så satt han sig bakom ratten och smällde igen dörren så hårt att Enya ryckte till.
Han startade motorn, vände bilen och körde tillbaka mot gården.
Det var fasligt vad mycket gropar och gupp det ska vara då, tänkte Enya irriterat.
"Nästan som om brösten flyger upp i taket.." mumlade hon.
"Va?" frågade Bob som tydligen trodde hon pratade med honom.
"Jo jag undrade bara vilka fler som jobbar på gården." sa hon med falsk vänlighet men Bob verkade inte märka det.
"Det är ju en del, men om det är något du undrar över eller så är det bara att komma till mig eller Pete."

Bob svängde in på en jordig liten uppfart, de hoppade ur bilen och började gå upp mot gården jämsides.
"Och vem är Pete?" frågade hon och rynkade på näsan då hon kände stanken, stanken av kobajs.
Bob stannade.
"Det där..är Pete." sa han och gjorde en gest med handen.
Enya tittade upp och hon höll på att ramla baklänges. Mitt framför henne stog en ung man som inte kunde vara så mycket äldre än hon själv. Enya gissade på att han var runt 23.
"Det är han som har hand om din grupp." skrockade han åt hennes min och började gå mot ladan.
Enyas blick var fortfarande klistrad på Pete och det slog henne med ens att han verkligen skulle behöva hjälp med att välja ut kläder. Jeans, linne, cowboy-boots och cowboyhatt var verkligen ingen hit.

    "Tjena!" hälsade han och log snett åt hennes klackskor som verkligen inte passade in på ett lantbruk, det gjorde ioförsig inte hennes klänning heller.
Enya nickade bara som hälsning.
"Du är visst först."
Enya höjde på ögonbrynet som för att säga vad-menar-du-med-det, men så kom hon på att hon såklart inte var den enda som skulle stanna här i Devon över sommaren.
"Tydligen." sa hon och slängde bak håret.
"Jag har några väskor i Bobs bil som jag skulle behöva hjälp med att bära in. Vilket blir mitt rum?" frågade hon och hennes prinsessfasoner verkligen lyste omkring henne.
"Där kommer de andra." sa han för att byta samtalsämne.
Enya vände sig om.
På grusvägen kom det fyra tjejer gåendes mot dem.
"Hejsan Pete!" sa en blond tjej och fnittrade.
På sidan om henne kom det en mörkhyad tjej, en mörkhårig och bakom dem kom en brunhårig tjej med toffsar i håret och nättröja.
"Hej Gloria, Shene." hälsade han.
Shene som var den mörkhyade lite kraftiga tjejen bredvid Gloria log ett bländade leende och Gloria skyndade sig fram och gav honom en kram.
Enya påminde sig själv om att byta hennes tandkräm till fotsalva lite senare.

  Pete såg lite överrumplad ut då Gloria äntligen släppte taget om hans välmusklade överkropp. Men han log.
"Gloria och Shene är här för andra året i rad.." förklarade han för de andra tre.
Enya fnyste irriterat. Gloria vände sig om och stirrade rakt på henne.
"Och vem är du? Det ser ut som att du inte ens har en aning om hur man klappar en kattunge."
Enya blängde på henne, om det fanns ett lockande tillfälle att vifta med sin höga titel skulle det vara nu. Men hon hade sina order från kungen speciellt.
Pete såg från den ena till den andra.
"Om ni kommer den här vägen så ska jag visa er vart ni ska sova och spendera eran lediga tid på." sa han och började gå.
Gloria och Shene gick arm i arm bredvid honom och kastade elaka blickar på Enya.
En liten tjej som inte såg ut att vara äldre än Rose skuttade efter Gloria och Shene. Enya himlade med ögonen och väntade på att tjejen med nättröjan också skulle följa efter dem som en hund.
Men det gjorde hon inte.
"Hej, jag heter Maria." sa hon och tittade på Enya.
"En..Kate." hälsade hon tillbaka.
"Du har aldrig varit på en bondgård va?" frågade Maria och tittade på Enyas kläder.
"Nej." svarade hon kort.
Mer hann de inte samtala förns Pete ledde dem in i den lilla stugan.

  Enya såg sig omkring i det smaklösa lantiga lilla rummet de nu stod i.
Det såg ut som ett litet allt-i-allo rum eftersom det tydligen skulle föreställa både kök och vardagsrum på samma gång.
"Det är då i den här stugan ni ska hålla till när ni inte har några sysslor på gården." pratade Pete på.
"Ni har ett sovrum och toaletten finns där borta."
"Vänta nu, menar du att JAG ska dela rum med alla de där?!" frågade Enya i falsett.
Alla tjejerna stirrade på henne med ogillande blick.
"Ja.." sa Pete och kliade sig i pannan.
Enya rös till och såg ut som om hon var fångad vid världens ände.
Pete började tala igen och på så sett hindrade han tjejgruppens elaka kommentarer.
"När ni har packat upp och känner er som hemma så hade Bob och jag tänkt ha en liten grillning. Så om ni kommer ut till ja vad ska vi säga...klockan sju?"
Pete började gå mot dörren men hejdade sig precis innan han gick ut.
"Kommer du Kate?" frågade han.
Enya tittade upp på honom.
Vad hade hon gjort nu då som inte herr bondpöjk gillade?
Gloria var på väg att protestera men Pete hade redan lämnat stugan.

 Enya skyndade sig efter honom och fick springa för att hinna ikapp hans långa steg.
"Hur vet du vad jag heter?" frågade hon eftersom Enya var väldigt säker på att hon inte presenterat sig för honom.
"Du är den enda med långt blont hår." svarade han och fortsatte gå.
Då han märkte att hon var tvungen att småspringa för att hänga med log han sitt snea leende och saktade ner stegen lite.
Han stannade vid den oranga pickupen.
"Är det här dina väskor?" frågade han och kikade ner på fyra väskor i olika storlekar.
"Ja, men var försiktig med den översta, min laptop och mitt smink är i den!"
Pete tittade på henne som om hon inte vore riktigt klok, men sa ingenting.
Han började lyfta ner väskorna från bilflaket.
"Om du bär de där två så tar jag dom hära." sa han och pekade på de återstående två väskorna.
"Men jag kan inte bära, jag har nyss fått mina naglar fixade." sa hon och höll upp sina franskmanikyrerade naglar.
Pete lyfte upp tre resväskor och började gå med dem mot stugan.
"Men..den här då!?" ropade hon efter honom.
Då hon inte fick något svar svor hon för sig själv och lyfte upp datorväskan.
Det tog sin lilla tid för henne att komma in i stugan igen eftersom hon inte ville skada sina naglar.
Pete hann gå in, ut och mot ladan innan hon ens hann gå innanför tröskeln till gästhuset.
Hon mumlade några ilskna meningar då han slängde en blick på henne utan att hjälpa till.
"Elaka ohjälpsamma bondfä.Ful som koskit är han också med sitt fördömda flin."

  Inne i stugan var det livat, folk bråkade om vem som skulle ha vilken säng och vem som skulle ta hand om tvätten vilka dagar.
Enya tog dystert fram sin dator ur väskan och satt sig vid det lilla runda köksbordet som liksom nästan allt annat i rummet var grönt.
Hon gick in på sin mail och började fundera på vad hon skulle skriva till sina föräldrar.
"Har du en dator med dig?" sa Maria och satt sig ner på en stol vid henne.
"Mm." mumlade Enya. Hon var inte intresserad av att bli vän med någon som inte var rik och det antog hon att Maria inte var med tanke på hennes kläder och hållning.
"Jag hoppas att du har lösen på den för jag hörde Gloria klaga över att det inte fanns någon dator i stugan."
Enya stelnade till och såg upp från skärmen.
"Vilken tur att det bara är jag som kan komma in på den då." svarade hon och riktade blicken mot skärmen igen.
Lilla Melinda kom ut från toaletten och satt sig i soffan framför tv.
"Äntligen är toan ledig." sa Maria och skyndade iväg innan någon annan hann ta den.
Enya började på sitt mail :

' Hej mamma & pappa.
Jag är nu framme vid gården, men om Bob inte hade hämtat mig skulle jag nog fortfarande vara ute i ödemarken.
Vi ska snart ha en liten barbeque och det ser jag fram emot eftersom jag är utsvulten.
Kram, Enya.'

Hon försökte låta så munter som möjligt för hon ville inte att de skulle tro att hon inte klarade av en dag utan sitt slott, vilket faktiskt var sant.

  Klockan började närma sig sju och det hade redan börjat mörkna, det var så mörkt att man knappt kunde tro att det var mitt i sommaren.
"Tjejer kom och kolla!   De håller på att bära ut grejor." ropade Shene.
Gloria skyndade sig till fönstret och Melinda som tydligen hade blivit deras största beundrare redan svansade efter.
"Ååh, han är så snygg. Iiih han ska bära ut grillen nu. Titta på hans armmuskler!"
Enya rynkade på näsan, hur de kunde tycka att en sådan bondtölp är snygg var en gåta för henne.
"Kate heter du va?" frågade Gloria.
"Aa.." sa Enya.
"Tycker inte du att Pete är snygg?" frågade hon kritiskt då Enya inte flockades tillsammans med dem runt fönstret.
Enya ryckte på axlarna och stängde av datorn.
"Själv skulle jag så gärna vilja bli av med oskulden till honom." suckade Gloria.
"Men du är ju inte oskuld." sa Shene.
Gloria slog till henne.
"Nej, men om jag kunde bli av med den igen skulle det defenitivt vara med honom." sa hon surt.
De andra skrattade, förutom Enya som verkade väldigt ointresserad. Fasst egentligen var hon idel öra, allt de sa som hon skulle kunna använda emot dem lade hon på minnet. Särskillt den där fåntratten Gloria.
Hon stoppade ner sin dator i väskan igen och la ifrån sig den.

Då klockan slog sju lämnade tjejerna stugan och gick ut på gården igen.
Bob och Pete hade burit ut tre små bord med tillhörande stolar där de skulle sitta och äta.
"Ohoj!" ropade Bob och viftade med stekspaden där han stog vid den röda grillen.
"Ikväll blir det korv med bröd som en liten mysig välkomstfest." sa han och vände på korvarna.
Pete satt redan vid bordet och tjejerna bestämde sig för att göra honom sällskap.
Enya muttrade något då hon satt sig bredvid Pete.
Då hon tittade upp såg hon att han satt och flinade mot henne.
"Så du fick in väskan trots dina fixade naglar?" viskade han ironiskt.
Enya blängde på honom utan att svara.
Petes flin blev ännu bredare.

  Nästa morgon vaknade Enya tidigt av att hon behöve gå på toa. Hon tassade genom hallen i bara underkläderna och när hon gick förbi ytterdörren öppnades den och Pete steg in. Enya dundrade rakt in i honom.
"Godmorgon." sa Pete och tog tag i hennes bara armar så att hon inte skulle ramla baklänges.
Enya visste inte vad hon skulle säga, hon hade aldrig tidigare dundrat in i en kille i bara underkläderna.
Hon såg upp i hans ansikte och hennes ansiktsuttryck mjuknade lite då hon såg in i hans ögon.
De hade en sådan fin brun nyans, och de var fina.
Enya kände sig lite snurrig och blev plötsligt väldigt uppmärksam på hur han rörde sig.
Men så släppte han hennes armar och ögonblicket var över.
Melinda stack ut sitt huvud genom dörren och fick syn på dem.
"Godmorgon." sa Pete.
"Meddelar ni båda de andra tjejerna om att ni ska ha ätit frukost och vara klädda för att vara i ladan om en timme." sa Pete, kastade en extra blick på Enya och gick.
Melinda gav henne en misstänksam blick innan hon försvann in till sovrummet igen för att väcka de andra.
Enya gick på skakiga ben in till badrummet för att gå på toa och ta en uppfriskande dusch.

  Då alla tjejerna kommit upp ur sängen blev det åter livat i den lilla stugan.
Det fanns bara ett badrum och alla tjaffsade om vilken som skulle få ducha först.
Då Enya kom ut ur badrummet med en handduk runt kroppen möttes hon av en skara upprörda blickar.
"Det tog sin lilla tid." fräste Gloria och skyndade sig in i badrummet.
Enya stog helt paff och såg på de andra som stirrade på henne.
Maria tog henne lite diskret i armen och drog med sig henne till sovrummet.
"Du kan få låna lite kläder och skor av mig om du vill."
Enya var på väg att protestera, aldrig i livet att hon ville ha på sig någon annans begagnade kläder.
"Om du inte vill att Pete ska tycka du är en riktig bitch.." tillade hon.
Enya tittade misstänksamt på henne men nickade.
Maria började rota fram några byxor och tröjor i sin resväska.
"Jag har sett blickarna han ger dig." viskade Maria och räckte henne ett par slitna jeans och ett linne.
"Och vad ska det betyda? Han tittar ju på oss alla." sa Enya oförstående.
Maria gav henne en menande blick och vände sig om så att Enya kunde byta om utan att känna sig iaktagen.
"Vad?" frågade Enya irriterat.
"I'm just saying.." sa Maria och man kunde riktigt höra skadeglädjen i hennes röst.
"Jag såg hur han log mot dig i går under middagen."
Enya himlade med ögonen och tog på sig det sista plagget.
"Han är inte min typ." svarade hon.
Maria vände sig om.
"Säger du det så.." sa Maria, men hon lät inte fullt övertygad.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Åååh! Nu börjar det verkligen likna något! Längtar verkligen efter att få testa Sims 4!   För att se mer kul om Sims 4 klicka dig in i kategorin här på bloggen. ...

  Vackra Bella Spökh får såklart hänga med in i Sims 4.     ...

  Nu har EA börjat släppa lite nya bilder på simmarna i det kommande The Sims 4 och jag måste säga att jag andades ut av lättnad när jag såg den här bilden på Mortimer och Bella Spökh. Har hittills tyckt att grafiken och verklighetsanpassningen av ...